Texter är utdrag ur originalskriften “Hur Shōtōkan-karaten kom till Sverige via Karateklubb Zendōkai” Min tid med Karateklubb Zendōkai, av Roy Andersson, grundare av Zendōkai. Texter publiceras med tillstånd av Sensei Roy Andersson. Allt eftertryck kräver tillstånd av författaren.

(Till del 1-4)

5 Hur Zendōkai började, av Roy Andersson

Jag hade nu hunnit gifta mig och fått en son och hade därför behov av en bostad för familjen, vilket vid denna tidpunkt verkade vara helt omöjligt i Stockholm.  Eftersom jag efter två år i Stockholm längtade tillbaka till min barn- och ungdomsstad Halmstad, ringde jag därför upp arbetsförmedlingen i Halmstad och förklarade att jag ville ha ett jobb som motsvarade mitt dåvarande i Stockholm. Man förklarade då att Sulfitfabriken i Oskarström skulle bygga ut hela anläggningen och att överingenjören därför sökte en teknisk sekreterare. Med tanke på min bakgrund som fartygsmaskinist och mitt dåvarande arbete som utländsk korrespondent sökte jag och fick omedelbart anställningen. Jag började då direkt att fritidsstudera till cellulosatekniker enligt NKI-skolans korrespondenskurs.

Efter en månads uppsägningstid hos Birka Trade kunde jag flytta till en tjänstebostad i Oskarström och börja mitt nya arbete. Arbetet passade mig förträffligt och jag återgick till min judo-träning i Halmstad, men min gamla klubb Shiroi Neko hade då övertagits av några av de ursprungliga medlemmarna. Jag åkte med bussen till Halmstad 2-3 gånger i veckan och tränade judo och lärde samtidigt ut den karate jag hade lärt mig efter mina böcker.

I Göteborg hade då Kurt Durevall en etablerad judo-klubb som jag kom i kontakt med. När de tog dit en japansk judoinstruktör från Tyskland under ett träningsläger åkte vi upp några stycken från Halmstad och deltog. Detta var väl egentligen den första riktiga judo-instruktionen som jag hade fått och träningen var ohyggligt hård. Tränaren hette Mahito Ōgo.

Jag kände dock nu att det var karate som låg mig varmast om hjärtat och jag beslöt att starta upp en karateklubb i Oskarström. Jag bestämde mig för namnet Zendōkai redan innan jag hade startat klubben. Problemet var att hitta en lämplig lokal. Att hyra en lokal innan en förening hade bildats skulle vara mycket dyrt, eftersom man då inte fick de sedvanliga bidragen.

Jag tipsades om att det fanns en tom lokal ovanför fabrikens pannrum, så jag gick dit för att bilda mig en uppfattning om lokalens lämplighet. Lokalen var belagd med någon sorts asfaltliknande material och väggarna var fullständigt nedsmutsade. Jag började alltså träningen med några karatepionjärer i denna lokal.

På grund av lokalens tillstånd var vi tvungna att använda smidiga plastskor på fötterna. Det första jag gjorde när vi började träningen var att skriva namnet Zendōkai på en av väggarna, även med japanska skrivtecken. Jag använde då den judo-dräkt som jag tidigare hade köpt i Yokohama och även det gröna bälte i judo som motsvarade 3:e kyū enligt judons graderingssystem och som jag hade fått i Göteborg av en tidig judorepresentant, österrikaren Bruno Adler, vid ett besök när jag var till sjöss.

Detta var på våren 1965. När vi hade tränat några månader ville sulfitfabrikens avlöningskontorist filma in oss under vår träning, vilket också skedde. Denna gamla ljudlösa film finns som väl är bevarad och visar de primitiva förhållanden under vilka vi pionjärer tränade. Även namnet Zendōkai syns på filmen på den smutsiga väggen bakom vår makiwara.

På fabriken hade nu ryktet om vår träning spridit sig och ibland kom några anställda på besök och fick prova att slå på vår makiwara. När de såg skillnaden mellan sina egna och våra slag blev de oerhört imponerade. Bland de anställda i fabriken döptes jag till Den Svarte Djäveln, delvis på grund av att min hårfärg vid den tiden inte var den samma som idag. Jag hade inte något emot namnet.

Det första namnet jag kommer ihåg från den tiden när vi bildade Zendōkai är Alex Patsonen, som arbetade på fabrikens ritkontor och som jag därför i egenskap av teknisk sekreterare hade mycket samarbete med. Man kan nog säga att vi två startade Zendōkai. Han syns på den gamla filmen där han utför Heian shōdan alldeles utmärkt efter ca 2-3 månaders träning. Tyvärr fortsatte han inte så länge och vad jag har hört är han i dag inte mera i livet.

Vid ett träningstillfälle tränade vi Heian Sandan och Alex Patsonen gjorde stampsparkarna på ett felaktigt sätt så att knäet gick ur led. Jag tog mig ner för lejdarna till pannrummet och bad den skiftgående eldaren ringa efter en ambulans. Precis när samtalet blev inkopplat kom Patsonen ut och hasade sig ner för lejdaren och förklarade att han själv hade slagit tillbaka knäet i dess ursprungliga läge. Vi ansåg därför inte att det behövdes någon ambulans, utan vi fick hjälpa Patsonen hem. Som väl var bodde han bara några hundra meter från fabriken. Det tog dock tyvärr åtskilliga månader innan han kunde återuppta träningen igen.

Vi insåg dock att lokalen inte var lämplig för att vidareutveckla vår karate, men för att få hyra en normal träningslokal måste man vara en förening för att få lokalbidrag och närvarobidrag.

Vi bildade följaktligen förening under namnet Karateklubb Zendōkai och gick med i Svenska Budoförbundets karatesektion och fick medlemsnummer 25. Detta medlemsnummer avsåg alla föreningar i hela Budoförbundet, så vi var tidigt ute, eftersom det då hade bildats flera olika budo-föreningar i Sverige. I karatesektionen var vi helt säkert bland de allra första. Klubbens fullständiga namn var alltså Karateklubb Zendōkai, vilket vi också använde i alla officiella namn vid t.ex. anmälan till tävlingar och träningsläger. Namnet får alltså inte missförstås som karateklubben Zendōkai, eftersom man i så fall bara anger en del av hela klubbnamnet och då skall använda liten bokstav i benämningen karateklubben. I vanligt tal använde vi bara Zendōkai som benämning på klubben.

Vi fick en lokal i den gamla, nu tyvärr nedbrunna, Maredsskolan i Oskarström och skillnaden jämfört med fabrikslokalen var naturligtvis slående.

En viss Bosse Anderberg hade hört talas om vår träning i Maredsskolan och ringde upp mig och sa att han ville komma och hälsa på oss och eventuellt börja träna. Jag skulle i den vevan på en tjänsteresa till Tyskland och sa till Bosse att han kunde komma och hämta mig vid Centralstationen när jag kom hem. Vi hade inte träffat varandra tidigare, men han sa att jag skulle titta efter en liten sportbil. Han har sedan berättat att han såg en välklädd herre med glasögon och portfölj komma fram till den lilla diminutiva bilen och att han insåg att det verkligen var jag som lärde ut karate. Vi hälsade på varandra och jag fick krypa in i bilen och sätta mig på någon sorts underlag, så jag frågade om det var meningen att man skulle sitta på durken. Han förklarade då med stolthet att det var just så som den här sortens riktiga sportbilar var konstruerade.

Han körde mig hem till villan i Oskarström och väntade i bilen tills jag hade sagt hej till min hustru och kramat om de små pojkarna och sedan kom ut med träningsväskan.

När vi kom till träningslokalen satte sig Bosse på en bänk och iakttog med stort intresse vår uppvärmning med sedvanlig kråkhoppning, diverse svikthopp, armhävningar etc.

När vi till slut började träna karate blev Bosse synnerligen imponerad och anslöt sig till klubben. Han sa senare att han inte trodde sina ögon när den glasögonprydde herren visade de olika teknikerna.

Efter några år bytte vi träningslokal från Maredsskolan till Esperedsskolan, som hade både duschmöjligheter och toaletter. Vid ett tillfälle när jag på grund av en felaktig gedan-barai mot en mae-geri hade brutit vänster hand och gick gipsad, anbefallde jag under träningen att man skulle hänga upp sig med händerna i ribbstolen och sedan lyfta benen och sträcka ut dem framför ansiktet. Resultatet blev ett himla stönande med benen lyfta i knähöjd och Bosse Anderberg förklarade att det var helt omöjligt att lyfta benen högre. Jag gick då fram till ribbstolen och hängde upp mig i den friska högerhanden och lyfte benen på det sätt som jag hade anbefallt. Jag minns faktiskt att jag fick en applåd av Bosse, vilket inte tillhörde mitt budo-ideal.

Ungefär samtidigt som vi startade Zendōkai hade 3-4 andra karateklubbar etablerat sig i Sverige:

Bo Ekström i Stockholm som hade fått kontakt med Harada sensei, som var en av dem som hade lämnat JKA och kallade sin stil för Shōtōkai, som alltså var ganska lik vår Shōtōkan-stil och också hade sitt ursprung i Funakoshis klassiska karate.

Attila Mescaros i Göteborg som i England hade lärt sig Kyokushinkai-karate.

Paul G Höglund i Stockholm som någonstans hade lärt sig Wadō-ryū-stilen.

Zendōkai var dock den enda klubben som utövade Shōtōkan-karate. Vi hade utvecklat vår karate och genom Henri Plee i Paris hade jag lyckats komma över de första JKA-filmerna i svartvitt 8-mm format, och även prenumererat på en fransk karatetidning. Dessa filmer blev ett stort genombrott och vi utvecklade nu vår karate med ganska avancerade kata-former, liksom kumite.

Vid ett besök i Stockholm ca 1967 träffade jag Bo Ekström och deltog på ett av hans träningspass. Hans stil var ju Shōtōkai, så det var en del skillnader. Framförallt när vi gjorde ippon kumite, eftersom man då skulle stå litet längre från varandra så att både semete och ukete gick mot varandra. Denna metod utvecklade verkligen blockeringstekniken, men själva tillvägagångssättet var kanske en aning orealistiskt.

Jag fick också veta att Henri Plee i Paris tidigare hade haft en tränare vid namn Ōshima, som i likhet med Harada hade lämnat JKA, och hans stil vara också Shōtōkai. Hans dåvarande japanske tränare var emellertid Kase sensei, som vi då inte visste mer om än att vi hade sett honom på smalfilmerna där han framförde kata Jion.

Under denna Zendōkais första tid brukade en av våra medlemmar, Lasse Wetterling, åka upp till Stockholm varje gång de hade tagit dit Harada, vars stil ju var Shōtōkai. Tack vare detta utbyte fick vi åtskilliga nya synpunkter på vår karate. Lasse Wetterling införde vissa saker från Haradas träning, bl.a. kråkhoppning, och vi började normalt våra träningspass med att hoppa kråka tre varv runt lokalen. Både via Wetterling och senare även via de stockholmare som senare gick över till shōtōkan-stilen fick jag veta flera intressanta saker om Harada. Han kunde t.ex. ställa upp en person mot en dörr och låta denne pressa magen mot dörren. Själv stod han på andra sidan dörren och gjorde en gyaku-tsuki som bara precis nuddade den stängda dörren. Resultatet blev att killen vek sig och tappade andan. Han kunde också be någon slå honom bakifrån i huvudet med en shinai och det skulle vara för att verkligen träffa. Själv stod han då och blundade. Varje gång slaget skulle ha träffat gjorde han en taisabaki så att slaget gled förbi.

I den gruppen som tränade under Harada ingick då de sedermera välbekanta karateka Björn Grünstein, Leif Söderberg och Anders Rydelius. Dessa tre gick några år senare över till Shōtōkan-stilen.

Andra tidigare medlemmar under Oskarströmstiden var t.ex. Dragomir, Slafko, Josef Berta, Tom Otterdahl, Jan Schüler, Tommy Sandberg, Sven-Göte, Marko Korpi, Bengt Persson och Bosse Anderberg. Den senare råkade jag vid något tillfälle kalla för Djävelberg och detta namn tog han till sig med stor förtjusning och använder det än idag och har till och med låtit tillverka T-shirts med detta namn. Dragomir kallades senare för glaskäken eftersom han längre fram i tiden när vi hade börjat tävla antingen vann eller förlorade på grund av för hård kontakt. Ofta vann han matchen i medvetslöst tillstånd, eller så blev han själv diskad på grund av dålig kontroll som ledde till nedslagning. Vi hade ju på den tiden inga knogskydd.

Jag hade vid denna tidpunkt infört en medlemsavgift på 25 kronor i månaden, men efter något halvår föreslog en av våra tidiga medlemmar, Bosse Anderberg, att man skulle slopa avgiften för min del, eftersom jag var initiativtagare och tränare för klubben. Trots mina protester infördes detta och jag har alltsedan dess aldrig betalt någon medlemsavgift.

Enligt mina dåtida ideal måste man vara minst 16 år för att deltaga och kvinnliga medlemmar var då ännu så länge otänkbart, eftersom jag ansåg att karate inte var avsett vare sig för barn eller kvinnor, eftersom tjejer gråter både när de vinner och förlorar.

Från Laholm hade nu en viss Peter Berndtson anslutit sig till vår träning och i hans sällskap fanns alltid två unga tjejer med, som fick sitta på plinten och titta på vår träning. Efter varje träningspass bad de mig enträget att få börja att träna med oss, men jag var på den tiden fortfarande konsekvent. Efter kraftiga påtryckningar från övriga medlemmar i klubben gav jag till slut efter och Yvonne Jensen och Kathe Derehed blev alltså de första kvinnliga medlemmarna i Zendōkai. Det visade sig så småningom vara ett klokt beslut, som jag då tog åt mig äran av, för de båda graderades efter hand till 1:e kyū och var ofta med på de träningsläger i Crystal Palace som vi några år senare regelbundet började deltaga i. De tävlade i kata och tillsammans med en annan tjej tog de silver i lag-kata vid ett SM i Stockholm, där man för första gången införde just lag-kata och där Zendōkai tog guldmedalj och därför kom in i Idrottsboken för det året.

En annan tidig gäst, också från Laholm, var, Siw Mehiläinen, senare kallad för Karate-Siw, eller bara Siwan. Hon var intresserade av judo, men hade hört talas om vår verksamhet i Oskarström och började besöka oss då och då, men blev aldrig medlem i Zendōkai.

Vid denna tidpunkt hade man lagt ner sulfitfabriken och i stället ändrat tillverkningen till spånskivor och företaget hette då Ryab och jag hade blivit skeppningsman på exportavdelningen, vilket jag trivdes alldeles utmärkt med.

Tidigt 1968 fick jag se en annons i Hallandsposten där färjerederiet Lion Ferry i Halmstad sökte en teknisk assistent till driftsavdelningen, eftersom man skulle bygga flera nya stora passagerarfärjor. Jag sökte och fick jobbet bland 40 sökande tack vare min bakgrund både som fartygsmaskinist, handelskorrespondent och cellulosatekniker. Jag arbetade alltså i Halmstad, men bodde fortfarande kvar i Oskarström i den villa som jag efter några år hade köpt där.

Vid något tillfälle åkte jag upp till Stockholm och deltog i ett träningsläger med en japansk instruktör, nämligen Masuyama sensei.  Hans stil var dock inte shōtōkan, utan en variation på shito-ryū, nämligen shōrin-ryū. Jag frågade honom om det var möjligt för mig att gradera mig vid detta tillfälle. Han gick med på detta och min gradering skedde i direkt anslutning till ett träningspass. Jag fick visa upp en del kumite-former och sedan alla de kata jag ”kunde”. Eftersom mitt gröna judo-bälte angav 3:e kyū så var det till den graden jag ville pröva.

De andra kunde inte på långa vägar så många kata och de blev därför imponerade. Jag blev alltså graderad till 3:e kyū och kunde därför behålla mitt gröna judo-bälte, som var den färg som då användes i denna shito-ryū-stil för 3:e kyū. Jag var naturligtvis medveten om att jag inte var graderad i shōtōkan-stilen, men i brist på annat så godtog jag med en viss glädje denna gradering.

6 Första kontakten med en japansk shōtōkansensei, av Roy Andersson

Sommaren 1968 åkte jag själv tillsammans med Tommy Sandberg, en av de tidigaste medlemmarna i Zendōkai, till Paris och tränade med Kase sensei i 10 dagar. Vi fick nu möta vår förste japanske shōtōkan-instruktör och vi blev oerhört imponerade av hans tekniker. Hans mae-geri och oi-tsuki var oerhört snabba. Vi tränade två timmar varje kväll mellan klockan 9-11. Den sena träningstiden berodde på den oerhörda värmen under juli månad i Paris, som framåt kvällen lindrades något, men det var ändå fruktansvärt varmt i lokalen.

På golvet i lokalen låg det på vissa ställen små sandsäckar för att vi inte skulle trampa ned i de hål som Kase hade gjort vid sina kraftfulla förflyttningar och stampsparkar. Jag kommer ihåg att Tommy tyckte att Kase var belåten, som han uttryckte det. Antagligen var det ett dåtida uttryck som förutom sin sedvanliga betydelse även kunde användas i betydelsen gemytlig.

Kase lärde oss att dra jodan age-uke från knähöjd och inte från höftposition, och allt sedan dess har jag alltid dragit blockeringen från hängande position och lär också ut detta med undantag för kata Hangetsu, där höftpositionen är självklar.

Vi hade alltså dagarna fria i Paris och gjorde långa stadsvandringar och lärde oss att hitta ganska så bra. Vår träningslokal, där vi också bodde i en del som var judo-lokal och därför hade mattor, fanns i latinkvarteren på adressen Bergsgatan 34, d.v.s. Rue de la Montagne 34. Jag hade repeterat min franska, vilket var till god hjälp under hela vår vistelse, eftersom fransmännen vägrade att tala något annat än franska. Ett problem var i våra kumite övningar när man skulle ange jōdan, chūdan och gedan, eftersom man uttalade orden på franska, varför alla lät exakt lika dant i våra öron.

Träningen var relativt mild, eftersom Kase var en pratsam person, så det blev ganska långa avbrott, vilket gjorde att man lätt kunde stelna till. Vi väntade oss följaktligen att även graderingen skulle vara ganska snäll. Men vi bedrog oss!

Graderingen skedde mitt på dagen i sommarhettan. Kase förklarade att man inte kan gradera en utvilad grupp. Graderingen inleddes följaktligen med minst en timme lång intensivträning där yame och yōi bands ihop till ett ord med bindestreck, alltså yame-yōi. Bl.a. fick vi göra trippelsparkar yoko-geri keage-kekomi-keage under förflyttning i kiba-dachi.

Jag hade nu fått veta att man i shōtōkan-stilen använde brunt bälte i graderna 3-kyū till 1-kyū så när jag anmälde mig till gradering till 2:e kyū med mitt gröna bälte blev jag upplyst om detta.

Efter det plågsamma passet började graderingen omedelbart. När det var min tur fick jag börja med att visa upp den aktuella kata-form som då gällde, d.v.s. Bassai Dai. Jag var ju uttröttad av det föregående träningspasset, men det var ju alla de andra också. Jag utförde min kata så tekniskt som jag kunde, men Kase verkade inte särskilt imponerad och jag blev som väl var underkänd. Hans synpunkter förändrade nämligen min karate för all framtid. Han förklarade att det inte bara var rena tekniker som gällde, utan i ännu högre grad inlevelse och budo-spirit, vilket jag uppenbarligen inte hade visat upp. Tommy Sandberg blev däremot godkänd till 4:e kyū med Heian godan.

Bild: Här inne bodde vi i en liten judo-dōjō under ganska så primitiva förhållanden

Henri Plee informerade mig om att man i London hade börjat träningsläger ute i stadsdelen Crystal Palace både i maj och september och han gav mig adressen till en kontaktman vid namn Terry O´Neil.

7 Vår träning börjar i Crystal Palace 1969, av Roy Andersson

Nästa år, alltså 1969, kontaktade jag Terry O´Neil brevledes och bad om närmare information om träningslägret i maj månad. Jag fick den önskade informationen och anmälde mig till träningslägret i maj. Dessa träningsläger var uppdelade i två veckolånga pass, som man kunde anmäla sig till endera eller båda. Första veckan var alltid bara kata och andra veckan var allmänt hållen. Jag anmälde mig till kata-veckan och skickade över träningsavgiften till Terry O´Neil i pundsedlar i ett kuvert. Han bekräftade snabbt att jag var anmäld och mycket välkommen som den förste svensk i dessa träningsläger.

Jag åkte tåg till Bremerhaven och därifrån med en av Lion Ferrys stora passagerarfärjor, Prins Oberon, till Norwich. Tack vare min anställning på rederiet blev jag väl emottagen av fartygets befälhavare och fick övernatta i en mycket fin hytt utan kostnad. Jag blev också bjuden på både det ena och det andra.

Från Norwich blev det bussresa in till London och vidare med taxi den ganska långa resan ut till Crystal Palace. Jag hade planerat resan så att jag anlände till London en söndag. Under de första resorna bodde jag på anläggningens hotell och slapp alltså att åka in till Bayswater, som det blev under senare år.

Efter frukost på måndagsmorgonen fick jag för första gången se de japanska instruktörerna när de anlände efter sitt sedvanliga löpningspass på tidig morgon. Jag tror att de var sex stycken.

När jag senare anlände till själva träningshallen skulle alla deltagare prickas av på en synnerligen lång lista. Enoeda sensei var själv närvarande, men det var en ung flicka som skötte själva avprickningen. När han fick veta att jag var svensk blev han intresserad och frågade dessutom hur gammal jag var. Jag kunde då bekräfta att jag var ”35 år idag”, eftersom jag faktiskt hade födelsedag min första träningsdag i London. Både han och flickan gratulerade mig på födelsedagen och tack vare den lilla ordväxlingen kom han ihåg mig även i fortsättningen och jag fick en gemytlig och ganska personlig kontakt med den store, som ju var högste chef för träningslägret.

Jag hade fortfarande mitt gröna bälte, men gick med i brunbältesgruppen, eftersom jag ju ändå betraktade mig som 3:kyū. Som väl var så var det ingen som ifrågasatte detta.

Eftersom jag skulle deltaga i kata-veckan fick jag en ordentlig genomgång av fyra kata. Vi hade samma kata både på förmiddagen och eftermiddagen och på fredag förmiddag repeterade vi dessa kata. Jag minns att det var Kanku Dai första dagen och att det var Asano sensei som instruerade. Av övriga kata minns jag bara att det var Enoeda som själv lärde ut kata Jitte, som var en av hans tokuikata. Nakayama sensei lär själv ha sagt att om man vill se Jitte, så skall den framföras av Enoeda. Vid ett tillfälle när vi stod i Yama-kamae kom han bakifrån och tog tag i mina armar och tryckte hårt med knäet mot min bakdel och förklarade skrattande att man måste dra in ändan i kiba-dachi. Jag tog till mig lärdomen och använder än i dag samma metod för att lära ut denna teknik.

Vi tränade två tvåtimmarspass varje dag fram till fredagen då vi bara tränade på förmiddagen. Vid träningspassen i Crystal Palace anslöt sig Kase sedvanligt först på torsdagen och till min glädje kände han igen mig från Paris.

På fredag eftermiddag var det alltså gradering och jag ställde upp till 2:e kyū och fick välja Bassai Dai, men denna gång gjorde jag den med betydligt mera budo-spirit än i Paris. Till min glädje blev jag godkänd och bytte bältesfärgen från grönt till blått, vilket var det system vi fortfarande använde i Zendōkai. Det blåa bältet köpte jag i en liten sportaffär ute i Crystal Palace så att jag kunde bära detta bälte direkt när jag återkom till klubben hemma i Oskarström.

Redan vid mitt första besök i Crystal Palace fick jag nära kontakt med Kato sensei, som berättade att han precis hade tagit 4:e dan med kata Jion. Han talade också om att han hade blivit underkänd vid första försöket i ju-kumite. Jag studerade då det japanska språket intensivt och kunde följaktligen föra samtal på japanska, vilket förde oss litet närmare varandra.

Det var alltid en stor tävling efter träningslägret i Crystal Palace, ofta engelska mästerskapen eller EM. Vid dessa tävlingar gjorde de japanska instruktörerna uppvisningar och Kase framförde alltid kata Meikyō, som han själv av gammal tradition alltid utropade som Rōhai.

Jag hade, bortsett från den enormt hårda och disciplinerade träningen, en mycket skön vecka ute i Crystal Palace och lärde känna pubarna och restaurangerna som låg ovanför den långa uppförsbacken till själva centrum. Vid varje besök i Crystal Palace fick man benhinneinflammation på grund av den mycket långa och branta backen.

Jag hade också fått mycket god kontakt med två tyskar och vi brukade tillbringa kvällarna tillsammans på pubarna, de indiska restaurangerna och den lilla kinesiska restaurangen Sun Sun, där även japanerna brukade samlas.

Jag hade talat om för Enoeda att jag hade en shōtōkan-klubb hemma i Sverige och att jag förra året hade tränat med Kase i Paris. Trots att det var den enda shōtōkan-klubben i Sverige så föreslog han att jag skulle bilda en JKA-organisation i Sverige, eftersom han räknade med att shōtōkan-karaten skulle sprida sig även i Sverige precis som den då gjorde i många andra europeiska länder. Jag utgick från att det skulle ta alltför mycket tid så jag sköt det där på framtiden.

Vid ett besök i London var Bosse Anderberg med för första gången. Träningspasset slutade med en rejäl stretching som leddes av Enoeda och när vi satt på golvet med benen utsträckta åt sidorna så långt som möjligt, skulle vi böja oss mot golvet så mycket vi kunde. Bosse, som av naturen hade en viss återhållsamhet i obehagliga övningar, kom inte särskilt långt ner i övningen. Detta uppmärksammades av Enoeda som gick fram bakifrån till Bosse och la snällt ena handen på Bosses rygg och lutade sig fram mot Bosse och tilltalade honom helt vänligt. Bosse blev helt naturligt smickrad över detta och glömde helt bort att hålla emot i den obehagliga övningen. Enoeda tryckte därför ner Bosse så att han kom nästan lika långt ner som jag själv och gav uttryck för stor smärta.

Under våra första besök i Crystal Palace bodde vi på det hotell som tillhörde anläggningen. När vi skulle hämta våra nycklar var Bosse först framme vid portierdisken och sa till damen innanför disken: Can I have the key (kän ajj häv de ki). Damen la då till det lilla ordet please för att upplysa Bosse om att det var så man sa i England, varvid Bosse mumlade fram ett plis. Förhoppningsvis la han till detta viktiga ord i även fortsättningen.

8 Fortsatt träning i Oskarström, av Roy Andersson

Hemma i Oskarström fortsatte vi vår hårda träning med tre vardagspass, måndag, onsdag och fredag och på veckoslutet tränade vi alltid två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. Dessa veckoslutspass var fri träning, vilket alltså var mycket personligt utvecklande. Personlig vidareutveckling kallas för kaizen på japanska. Detta system använde vi fortfarande under hela min tid i Zendōkai.

Under julhelgen sänkte man värmen i hela Maredsskolan så det var till slut bara jag själv som då tränade. Vid en sådan ensam söndagsträning var det 11 grader varmt i lokalen, så golvet var ju iskallt. Men även vid denna låga temperatur kan man hålla värmen med hård träning.

Enligt japansk tradition gjorde vi på den tiden oerhört många upprepningar, som t.ex. att vi började med 50 mae-geri på varje ben och vid varje skifte gick vi ner med 5 upprepningar, alltså 50, 45, 40 o.s.v. Detta innebar att man gjorde 600 sparkar och det tog 17 minuter att utföra och var ett viktigt inslag, men kanske inte alltid så populärt. Jag gjorde dessa övningar framförallt hemma vid sidan om de sedvanliga passen.

Vår verksamhet hade kommit till Hallandspostens kännedom och vi fick vid ett tillfälle besök av en reporter och en fotograf. Reportern ville då ta ett gruppfoto av de närvarande och vi skulle därför sitta i rad, men med några stående i mitten där bakom. I egenskap av instruktör skulle jag själv sitta i mitten för att väl synas. Bosse Anderberg satte sig längst ut till vänster och precis när fotografen tog bilden reste sig Bosse upp och såg viktig ut. När man såg bilden fick man naturligtvis det intrycket att det var Bosse som var stor klubbledare. Nedanstående bild är tagen senare och har inte med detta att göra.

Bild: Från gamla Zendōkai syns här Hagslätt, Tommy Sandberg, Tom Otterdahl, Josef Berta, Marko Korpi, jag själv och Bosse Anderberg, den s.k. Djävelberg och vi var lika långhåriga allihop.

B

Bilder: Från gamla Zendōkai i Oskarström

9 Crystal Palace 1970, av Roy Andersson

Våren 1970 gjorde jag mitt andra besök i Crystal Palace, men den här gången hade jag sällskap med en tidig Zendōkai-medlem, vars namn jag har glömt, men jag minns att jag kallade honom för Lisa på grund av hans långa, röda hår. Vi deltog båda veckorna och första veckan var som brukligt helt ägnad åt kata. Träningen var som vanligt oerhört hård och när veckoslutet kom var man helt färdig och undrade hur man skulle klara av ännu en veckas dubbla tvåtimmarspass.

Vid veckoslutet var vi tvungna att lämna anläggningens hotell och vi blev anvisade till ett äldre skotskt par hos vilka vi fick hyra ett rum, men dessvärre med bara en enda säng. Det är enda gången i mitt liv som jag har delat säng med en mansperson och jag minns att vi båda gjorde oss så smala som möjligt. Den gamle skotten var ungefär 90 år gammal och berättade att han hade deltagit i olympiska spelen i sprinterlöpning för enormt länge sedan. Han arbetade nu som springpojke i en affär.

På lördagen var det Shōtōkan-EM i Crystal Palace och vi fick för första gången se en riktig karatetävling. Vid några tillfällen under tävlingens gång ropade man upp något namn som jag inte uppfattade mer än att det var en person från Sweden. Vederbörande dök aldrig upp och jag tyckte att det var mycket dålig stil att lämna walk over.

Under veckohelgen kände vi hur krafterna återvände och när vi nästa måndagsmorgon kom till förmiddagspasset såg vi fram mot ännu en veckas hårdträning. Jag frågade då Enoeda vem den där svensken var som inte dök upp. Han slog ut med armarna och skrattade och sa att det var jag. Han hade anmält mig till tävlingen i båda kumite och kata, men eftersom vi bodde på annat håll under helgen hade han inte kunnat meddela mig. Detta sätt att skratta och slå ut med armarna var typiskt för Enoeda och jag skulle få uppleva detta många gånger.

Vi hade emellertid missbedömt vår återhämtningsförmåga och redan under uppvärmningen var vi nästan slut. Hur vi uthärdade den andra veckan är ett mysterium, men vi missade inte ett enda träningspass. På fredagen ställde jag upp på graderingen och blev nu godkänd till 1:e kyū, ännu en gång med Bassai Dai, och kunde följaktligen bära brunt bälte med gott samvete.

Vid denna tid var de japanska domarna alltid klädda i karate-gi med en kavaj hängande över karatedräkten. När de gjorde sina alltid mycket uppskattade uppvisningar tog de bara av sig kavajen och började uppvisningarna utan någon som helst uppvärmning. Enoeda själv brukade ofta göra självförsvarsuppvisningar och han var minst sagt hårdhänt så att man ibland undrade hur hans offer kunde resa sig utan hjälp.

Golvet i Crystal Palace var definitivt inte avsett för barfotaträning. Det var torrt så att man gled vid alla förflyttningar. Några kloka engelsmän hade därför placerat ut våta trasor vid sidorna av träningshallen och dessa utnyttjades flitigt. Den ende som tyckte att golvet var perfekt var Marko Korpi, eftersom han hade en kraftfull fotsvett och därför aldrig behövde uppsöka de våta trasorna.

 

Till del 10-15

Tillbaka till sidan Zendokai historia