Följande texter är utdrag ur originalskriften “Hur Shōtōkan-karaten kom till Sverige via Karateklubb Zendōkai” Min tid med Karateklubb Zendōkai, Av Roy Andersson, grundare av Zendōkai. Texter publiceras med tillstånd av Sensei Roy Andersson. Allt eftertryck kräver tillstånd av författaren.

(Till del 5-9)

10 Vår första kontakt med Ted Hedlund, av Roy Andersson

I slutet av 60-talet köpte jag villa i Oskarström. Eftersom jag aldrig har haft bil så byggde jag omedelbart om garaget till en träningslokal med makiwara, sparksäck och redskap för styrketräning. Jag har allt-sedan dess haft tillgång till egen träningslokal i anslutning till min bostad.

Vid denna tid hade jag god kontakt med Kurt Durevall i Göteborg, som då gav ut en budo-tidskrift och även hade en firma som sålde budoartiklar. Från honom köpte vi karatedräkter och bälten. Kurt Durevall nämnde att det hade kommit en amerikan till Malmö och där startat en karateklubb. Jag fick telefonnummer och ringde upp amerikanen, som jag då hade fått veta var av svenskt ursprung och hette Ted Hedlund. Jag frågade om vi fick komma ner till Malmö och deltaga i ett av hans träningspass, vilket han inte hade något emot. Vi fick också veta att klubben var en underavdelning till den stora föreningen Enighet. Detta bör ha varit 1971.

Vi åkte ner 4-5 stycken från Oskarström och hittade lokalen i den gamla saluhallen. Jag fick hälsa på Hedlund, som då var 2:e dan och hade tränat karate i Chicago ungefär lika länge som jag själv hade tränat, d.v.s. ca 6 år, men han hade haft förmånen att hela tiden träna under en japansk instruktör.

Alla medlemmarna i Malmö-klubben var vitbältade nybörjare och bland dem fanns flera som sedan fortsatte och steg i graderna, t.ex. Leif Almö. Vi tränade ganska så hårt, mycket kihon och kumite och lite kata. Till slut ville Hedlund gå ju-kumite mot oss från Oskarström för att visa sin skicklighet i fight. Eftersom vi i första hand hade tränat kata och grundläggande kumite, d.v.s. sambon och ippon kumite och inte hade mycket erfarenhet av free-fight blev vi ordentligt misshandlade. Både jag själv och Tommy Sandberg blödde från ansiktet och Hedlunds dåvarande hustru, som satt och tittade på, blev ordentligt upprörd över spektaklet. Hans egna elever däremot var mycket belåtna med att få visa upp vad deras egen sensei kunde prestera. Trots allt så fortsatte vi att åka ner till Malmö då och då och lärde så småningom känna medlemmarna i Malmö-klubben.

11 Våra sommarläger börjar i Malmö, av Roy Andersson

Nästa år, d.v.s. 1972, åkte vi som vanligt i början av maj ett nu större antal medlemmar från Zendōkai åter till Crystal Palace, men den här gången hade vi fått sällskap av både Ted Hedlund och flera av hans elever. Han frågade mig då om jag hade hört talas om en japansk instruktör som skulle vara verksam i Paris och vars namn var Kase. Jag kunde då upplysa Hedlund om att jag hade tränat med Kase både i Paris och i London och att vi var mer eller mindre kompisar vid det här laget och att han troligen som vanligt skulle komma till Crystal Palace i slutet av den första träningsveckan.

Även Hedlund fick nu god kontakt med Kato och bjöd in honom till det blivande rutinmässiga sommarträningslägret senare under sommaren. Så skedde också och sista veckan i juli var vi en stor grupp från Zendōkai som åkte ner till Malmö. Vi hyrde in oss i ett par rum i en stor lägenhet på Föreningsgatan och den fryntliga hyresvärdinnan hette Helga Carlsson och vi kom att bo där även under ett antal efterföljande sommarläger. När Helga fick se oss alla omklädda i våra vita karatedräkter frågade hon Bosse Anderberg vad det där var för konstiga kläder. Bosse kunde då upplysa Helga om att det var Svenska Korvhandlarnas Riksförbund som hade årsmöte i Malmö. Jaså, är det det (ä de däj), svarade då Helga.

På sommarlägret 1972 med Kato prövade jag till 1:e dan, men blev underkänd i kumite. Senare samma år hade man ett sådant träningsläger i Uppsala och jag provade ännu en gång till 1:e dan och blev som väl var godkänd. Jag inköpte snarast ett svart bälte, som jag hade på mig vid nästa träningspass i Maredsskolan. Jag var ju van vid att själv utropa hälsning med orei, men denna gång hann Sven-Göte före och utropade på klassiskt manér Sensei ni orei, vilket jag inte hade väntat mig, men som värmde i själen.

Det var som vanligt alltid trevligt att träffa Kato igen och vid ett tillfälle sa han att Tom Otterdahl kunde visa upp bästa kiba-dachi av allihop, ”including black belts”. Vid samma tillfälle fick jag personligen av Kato tillstånd att gradera upp till 1:e kyū, vilket jag också gjorde.

Vid detta sommarläger deltog nu även tre stockholmare som tränade Shōtōkai under Bo Ekström i Stockholm. I samband med detta läger bytte de stil till Shōtōkan.

Efter ett av träningspassen ute i Sibbarp sa Kato till mig att jag skulle få lära mig kata Meikyo. Varken Hedlund eller någon av stockholmarna blev erbjudna att deltaga, utan denna lektion var helt privat, vilket jag tog som en personlig ära.

En speciell övning som infördes av Kato sensei var att vi fick ställa oss två och två framför varandra i kibadachi-ställning. Den ene skulle då lägga armarna i kors över bröstet och skydda solar plexus. Den andre skulle då slå kraftiga choku-tsuki mot den andres mage och övningen gick ut på att lära sig spänna magmusklerna så att man tålde även ganska hårda smällar. Kato sensei ville testa detta på mig och han började slå allt hårdare och till slut så han ”good stomach muscles”. Dagen därpå hade jag faktiskt blåmärken över hela magen, vilket jag aldrig har haft varken före eller efter detta kraftprov.

12 SSA bildas, av Roy Andersson

Under veckan bestämdes att vi skulle starta upp en svensk JKA-organisation. Jag själv valdes till kassör, Leif Almö till ordförande och någon av stockholmarna till sekreterare. Organisationen fick namnet SSA, Swedish Shōtōkan Association. I och med detta var vi nu flera personer som bidrog till att shōtōkan-karate kom att breda ut sig i Sverige, men jag kan i stort bara beskriva utvecklingen från min egen erfarenhet och egna synpunkter.

Jag tyckte inte om uppdraget som kassör.  Jag hade öppnat ett bankgiro för SSA och det var mycket arbete att hantera alla årsavgifter och graderingsavgifter. Efter ca 6 månader blev jag dock uppringd av Leif Almö som kunde berätta att man hade haft ett möte i Malmö och därvid valt en ny kassör, nämligen Anki Eriksson. Jag var glad att jag slapp det tråkiga arbetet, men undrade dock hur det kom sig att man hade haft ett sådant möte utan att jag själv var närvarande. Tanken föresvävade mig, att man hade bättre kontroll på pengarna om kassören fanns i Malmö.

13 Tidig tävlingsverksamhet, av Roy Andersson

1972 var det en internationell tävling i Köpenhamn och många från Zendōkai åkte dit för att titta på och även tävla. Man skulle tävla i lag-kata och man bestämde att en representant för de första klubbarna i SSA skulle stå för detta och man valde kata Bassai Dai. Det var jag själv och Leif Söderberg och en tredje person från Enighet och vi testade tillsammans i ett omklädningsrum, men det blev mest oreda, så jag föreslog att Zendōkai skulle stå för framförandet. Tommy Sandberg, Bengt Persson och jag själv utförde då Bassai Dai i omklädningsrummet med sedvanlig ”timing” och vi fick uppdraget. Vi vann inte med vår lag-kata och jag minns heller inte vilken placering vi fick.

Sverige mötte England i kumite och Ted Hedlund lottades mot Terry O´Neil. Det blev en jämn kamp, men till slut fick Hedlund in en Shōtōkan mawashi-geri i huvudet på Terry O´Neil. Eftersom en Shōtōkan mawashi-geri utförs med koshi blev resultatet att Terry O´Neil knockades och enligt dåtidens hårdare regler på kontroll diskvalificerades Hedlund. Han hävdade dock själv att han egentligen hade vunnit och det låg väl någonting i det.

Vi var ganska ofta i Köpenhamn och deltog i olika träningspass och vi hade lärt oss att hitta till den japanska restaurangen Tokyo där vi satt på golvet och åt Suki-yaki och drack öl och sake.

Bild: Zendōkai gör lag-kata i Köpenhamn 1972: Bengt Persson, jag själv och Tommy Sandberg

14 SM i Stockholm, av Roy Andersson

Vi deltog nu på alla SM och vid ett av de första deltog jag själv i laget och vi mötte till slut Enighet. Det var Shingo Ohgami som var matchdomare. Jag hade själv startnummer 5 och gick alltså upp sist. Vi hade förlorat alla de föregående matcherna och jag fick möta en storväxt person. Efter en stund fick jag in en mae-geri som gav wazaari, och det var den första poängen som vi fick, dessvärre även den sista. I slutet av matchen fick jag en jōdan koshi mawashi-geri i höger öga och gick ner i knästående på mattan. Bosse Anderberg, som också ingick i laget, sa efteråt att jag hade gått ner på ena knäet på ett prydligt och värdigt sätt. Detta hjälpte dessvärre inte mycket, för jag blev tvungen att avbryta föreställningen och därmed förlorade jag matchen. Zendōkai hade alltså förlorat med 5-0 mot Enighet, men jag var ändå nöjd med att jag var den ende från Zendōkai som hade fått poäng.

Jag kunde inte se med högerögat och trodde att jag hade blivit helt blind, men det visade sig att ögat bara hade svullnat igen inom några få sekunder, men detta insåg jag inte med det samma så jag sa till lagkamraterna att jag hade blivit blind på ena ögat. När de övriga i laget såg mitt öga så var det någon som kom fram och öppnade ögat med fingrarna, så att jag till min stora lättnad kunde konstatera att jag inte var enögd på riktigt.

På kvällen gick hela sällskapet från Zendōkai till en kinesisk restaurang i Gamla Stan och när dörrvaktmästaren såg mitt öga blev han upprörd och frågade vad jag hade råkat ut för. Jag sa därför Kung Fu och han blev mäkta imponerad och gav oss ett utmärkt bord, där vi till slut glömde bort mitt öga.

Nästa dag fortsatte tävlingarna och när Shingo fick se mitt öga blev han bestört och sa att han skulle ha diskat min motståndare om han hade insett hur allvarligt sparken hade tagit, men detta hade ju dock inte påverkat tävlingsresultatet.

15 Märkliga händelser i Milano, av Roy Andersson

Senare samma år var det JKA-EM i Milano och jag själv deltog i individuell kumite och kata. Jag var den ende från Zendōkai som deltog och jag åkte tillsammans med Leif Almö och en polack som var medlem i Enighet. Han var enbent med protes, men körde bilen hela vägen över alperna till Milano. När vi rastade längst upp på bergen tog Leif Almö fram sin något omoderna kamera, som jag kallade för lådkameran, och han sa att vi nu skulle sätta schweizarna på plats. Som bekant var Schweiz en av de bästa tillverkarna av kameror.

Innan vi åkte ner till Italien hade vi läst om att det hade börjat förekomma jordskalv i närheten av Milano, så det var med blandade känslor vi åkte dit, eftersom vi nordbor ju inte var vana vid dylika hemskheter.

Jag själv framförde Bassai Dai i kata-tävlingen, men lyckades inte gå till final. Jag var då 1:e kyū och i kumite fick jag möta en erfaren 2:e danare, vars nationalitet jag nu har glömt. Leif Almö sa efteråt att jag hade haft flera gyaku-tsuki inne, men som domarna inte reagerade på, och jag var själv heller inte medveten om detta. På något vis resignerade jag och förlorade matchen.

Bland kata-domarna fanns då en synnerligen korpulent jugoslavisk man med rödbrusigt ansikte och mustascher som var så stora att de tycktes vila på hans axlar.

Mitt under pågående kata-tävling hördes plötsligt ljudliga snarkningar från den storvuxne mannen, som satt med huvudet hängande ner på bröstet. När detta uppmärksammades avbröts tävlingen och den uppenbarligen överförfriskade domaren byttes ut till en mera representativ sådan och som inte hade några problem med att hålla sig vaken.

Även Nakayama själv var närvarande och kom vid ett tillfälle fram till Leif och mig och hälsade personligen på oss. Vi kände oss väldigt stolta över uppmärksamheten och speciellt hedrade eftersom han frågade vilken nation vi kom ifrån.

Dagen efter tävlingen hölls ett större möte med representanter för alla deltagande nationer. Mötet ägde rum i en stor källarlokal under det stora och fina hotellet där deltagarna från de olika nationerna bodde. Ted Hedlund och jag själv skulle representera Sverige under mötet och jag kände en viss olust att gå ner i lokalen under det jättelika hotellet med tanke på risken för jordskalv.

Deltagarna på mötet placerades på långa stolsrader där stolarna var sammanlänkade ungefär som i en biografsalong. Jag satt själv längst ut på vänsterkanten i bänkraden längst bak och bredvid mig satt Ted Hedlund.

När mötet precis hade börjat kände jag en obehaglig vibration i bänkraden och anade att det var ett förskalv som orsakade skakningarna. Det hela var för mig synnerligen obehagligt, men till min förvåning reagerade ingen av de övriga och mötet avbröts alltså inte.

Eftersom jag inte ville verka överspänd sa jag inget om mina farhågor till Ted, som tycktes vara helt upptagen av det som diskuterades. Skakningarna upphörde som väl var efter några sekunder, som jag dock upplevde som betydligt längre än vanliga standardsekunder.

Efter några minuter återkom emellertid skalvet, denna gång betydligt kraftigare och jag kände stor oro, på gränsen till förfäran. Tanken på att grävas fram under rasmassorna av räddningsmanskap med sökhundar kändes definitivt olustig.

De övriga deltagarna måste ha varit totalt avtrubbade, eftersom ingen visade tecken på oro. Den här gången ville skakningarna inte lägga sig så jag insåg att jag inte kunde klara av detta längre. Jag sa till Ted att jag måste gå på toaletten, vilket var en förevändning för att kunna lämna etablissemanget och komma ut ur byggnaden innan den kollapsade.

Jag reste mig på knäsvaga ben och gick längs med bänkraden mot utgången som låg på höger sida, d.v.s. så långt som möjligt från min egen sittplats. På stolen längst ut till höger på samma bänkrad såg jag att den storvuxne jugoslaviske ”kata-domaren” satt, uppenbarligen ordentligt fyllesjuk.

Han verkade nervös, om det var på grund av bakruset eller jordskalvet kunde jag inte avgöra och han vippade oavbrutet på ett av sina överdimensionerade ben. Hans enorma lår satte hela bänkraden i kraftiga skakningar, så att personen som satt jämte honom hela tiden fick rätta till glasögonen, som gled ner på näsan.

Jag insåg att det var hans benrörelser som fortplantade sig genom hela bänkraden med en amplitud som tilltog med det ökande avståndet från epicentrum. Vibrationerna förstärktes alltså enligt fysikens lagar, precis som svallvågorna breder ut sig efter ett fartyg. När jag insåg sambandet mellan massa och rörelseenergi kände jag att färgen återkom till mitt ansikte och behovet att uppsöka toaletten, d.v.s. lämna byggnaden, försvann som genom ett trollslag.

Vid mötet begärde en deltagare från Israel ordet och frågade varför inte Israel fick vara med och tävla i Europamästerskapen, när Turkiet fick vara med. På detta möte var även den store Nishiyama sensei med, trots att han ju egentligen representerade USA.

Han bad om ett genmäle och gick fram till en stor svart tavla och ritade med en kritbit upp hela världskartan utan att släppa upp kritan från tavlan. Det han gjorde var ett mästerverk och visade vilken intelligens och kunskap denne man besatt. Han visade tydligt gränserna mellan Europa och Asien och förklarade att Turkiet tillhörde Europa tack vare den lilla del av Turkiet som faktiskt ligger i Europa och där även en del av Istanbul ligger. Även om större delen av Turkiet ligger i Asien, så betraktas alltså Turkiet som europeiskt, medan däremot Israel tillhör Asien.

Ingen kunde säga emot honom och han förklarade för Israelerna att de skulle tävla i de asiatiska mästerskapen och inte i de europeiska. Inför denna kraftfulla argumentation fick israelerna ge sig.

Under vår vistelse i Milano gick Leif Almö, polacken och jag vid ett tillfälle till en restaurang för avnjuta en typiskt italiensk middag. Vi plockade själva till oss av delikatesserna och fastnade alla för en grillrätt som såg delikat ut. Vi tog till oss rejäla portioner och åt med god aptit. När vi hade tagit till oss ännu en omgång kom en av kyparna fram till vårt bord och tittade roat på oss och sa ”kväk, kväk”. Vi insåg då till vår bestörtning att vi hade ätit grodlår. Vi avbröt i all hast våra utsvävningar.

På hemresan åkte vi med ett av Lion Ferrys fartyg från Travemünde till Malmö och när vi kom ombord tog jag genast kontakt med fartygets befälhavare. Eftersom jag var anställd på rederiets inspektionsavdelning kände vi väl till varandra och han bjöd upp oss till sin befälsinredning. När de övriga hälsade på befälhavaren var det första polacken sa: ”Har du ätit grodor någon gång”. Jag tyckte kommentaren var något olämplig, men befälhavaren förklarade att han faktiskt hade missat detta. Grodlårsförtäringen i Milano hade tydligen gått polacken djupt till sinnes. Efter den något egendomliga inledningen blev vi bjudna på sedvanliga starkvaror och efter ett tag hade vi alla glömt grodlåren.

Till del 16-20

Tillbaka till sidan Zendokai historia