Följande texter är utdrag ur originalskriften ”Hur Shōtōkan-karaten kom till Sverige via Karateklubb Zendōkai” Min tid med Karateklubb Zendōkai, Av Roy Andersson, grundare av Zendōkai. Texter publiceras med tillstånd av Sensei Roy Andersson. Allt eftertryck kräver tillstånd av författaren.

Till del 29-33

34 Vårt samarbete med Kato sensei, av Roy Andersson

Kato kom vid denna tid fortfarande till våra träningsläger i Malmö och Huggarn och jag förhandlade med Leif Almö om att vi skulle representera med Zendōkai genom att bjuda Kato och hans dåvarande hustru på ett restaurangbesök. Vi fick tillåtelse till detta och följaktligen hämtade vi Kato och hans hustru vid hotellet och tog oss till en känd restaurang i anslutning till det hotell där vi själva bodde.

Vi bjöd dem på gravad lax till förrätt och oxfilé till huvudrätt och Kato tyckte mycket om den gravade laxen och sa att det var nästan som sashimi. Kato gick efter avslutad måltid till spelbordet tillsammans med Huggarn och gjorde av med en del pengar. Jag själv spelade aldrig, eftersom min mamma hade bett mig avstå från spel och lotterier, eftersom hon var rädd att jag skulle gripas av speldjävulen.

Vid ett tillfälle blev jag tillsammans med Kato och några andra inbjuden hem till Leif Almö. Det bjöds frikostigt på alkoholhaltiga drycker och efter en stund anfäktades jag av någon konstig anledning av hicka, s.k. fyllehicka, som inte ville sluta. Ted Hedlund hade tidigare lärt sig ett knep för att bli av med den förargliga åkomman, som jag vid det laget hade börjat kalla för hylleficka. Han tog en hel kaffekopp med socker och blandade upp med någon kolsyrad dryck och sa att jag skulle svälja allt på en gång. Eftersom han hade högre grad än jag själv lydde jag honom, och faktiskt försvann hickan. Men allt detta socker i förening med alkohol hade dessvärre även en annan följd, nämligen att jag på natten blev ordentligt fyllesjuk och var tvungen att missa nästa dags första pass, vilket var oerhört pinsamt, men som roade en del andra.

Ganska många år senare samarbetade jag med Bagarn i Stockholm i ett träningsläger. Kato kände naturligtvis igen mig, men tyckte att jag hade åldrats. Han sa därför you look old så jag svarade yes, that is because I am old. Då sa han but I don´t look old. Han hade färgat håret svart, i likhet med de andra japanska instruktörerna, med undantag för Kase.

Vid ett tillfälle hade vi bjudit in Kato för ett träningsläger i vår egen dōjō i Halmstad och på lördagskvällen tog vi med honom till Pio Pio där vi åt plankstek. Efter avslutad måltid tog Kato en av de renskrapade plankorna och la den på golvet och tittade sig försiktigt omkring. Han krossade sedan plankan med en choku tsuki och satte sedan ihop den igen på bordet. När kyparen skulle duka av blev han förvånad när en av plankorna plötsligt gick av.

35 På träningsläger i Lucern i Schweiz, av Roy Andersson

Medlemmarna i Zendōkai hade börjat att åka även till träningsläger i Schweiz och vid ett sådant tillfälle åkte vi ner med tåg och vårt sällskap bestod av Göran Nilsson, Sigge, Anders Felix och jag själv. Vi åkte i sovvagn och i vår kupé fanns även en tyska, som låg i kojen ovanför min egen. Hon hade bott länge i Sverige och förstod svenska mycket väl. När vi kom till gränsen till Schweiz på morgonen kom en passkontrollant och öppnade dörren till vår sovvagnskupé och sa på tyska Pässe Bitte. Sigge, som var nyvaken, frågade då vad f-n sa han. Jag förklarade för Sigge att han hade frågat om någon behövde pissa. Sigge blev ordentligt förvånad och utbrast i ett vah, men tyskan började skratta ohämmat. Till slut fick vi dock fram passen till den förvånade kontrollanten, som själv inte förstod anledningen till vår uppsluppenhet.

Vi kopplade av på kvällarna på traditionellt karatevis med rikligt med öl och god mat. En kväll var vi på en uteservering och kom överens om att avsluta med en god glass. Jag granskade menyn och såg bland desserterna olika former av glass och en beskrevs som Honeymoon. Den lät tilltalande och Göran Nilsson och jag själv bestämde oss för denna glass och servitören frågade om det var för oss båda. Jag bekräftade att det var just det som lekte oss i hågen. Efter en stund kom han tillbaka med en synnerligen stor glass i ett avlångt glaskärl och ställde den framför Göran och mig och lämnade två avlånga skedar. Jag frågade om det var meningen att vi skulle äta av samma glass och servitören bekräftade att så var fallet och att det var just det som vi hade beställt. Göran och jag började med en viss försiktighet att äta av samma glass till omgivningens förtjusning och ett gäng norrmän från samma träningsläger frågade om vi var förlovade. Jag svarade att vi ännu så länge bara planerade att flytta ihop. Till slut återstod en ganska stor bit av glassen mitt i skålen som jag döpte till Berlinmuren.

36 Specialträning med Kawasoe sensei, av Roy Andersson

Vid ett träningsläger i Malmö med Kawasoe sensei ville jag själv tillsammans med Snaf och Huggarn ha en extra lektion efter det sedvanliga hårda träningspasset. Vi bad om en noggrann genomgång av kata Unsu, vilken vi skulle tävla med i Bremen på JKA-VM 1981.

Mot en mindre extra ersättning gick Kawasoe med på detta och vi började direkt efter eftermiddagspasset. Jag hade en känsla av att Kawasoe inte var helt förtjust över att vi valde en så avancerad kata för att tävla, men han gav oss en lektion på kanske en och en halv timme, och hans genomgång var hård.

Vi åkte ner till Bremen några månader senare och tävlade med Unsu som lag-kata, men vi lyckades inte gå till final. Vi hade valt en alldeles för svår kata.

Men resan ner var i varje fall trevlig och jag minns att Sigge hade med sig gitarren och sjöng och underhöll oss på ett trevligt och uppskattat sätt.

37 Gradering till 3:e dan, av Roy Andersson

Det hade nu gått 9 år sedan min gradering till 2:e dan, så jag tyckte att det kanske var på tiden att gradera upp mig. Eftersom jag nu bodde på Kärleken hade jag skaffat busskort och åkte ner till vår lokal varje dag och förberedde min gradering. Jag hade valt kata Jiin som graderings-kata och upprepade den därför 30 gånger om dagen.

Jag åkte till Crystal Palace för att gradera mig, men i slutet av träningen skadade jag ena foten så illa att jag haltade våldsamt. Samma kväll besökte jag den bar som fanns i anslutning till området och baren var full av karatemänniskor från hela världen. Den sydafrikanske Stan Schmidt hade sett min skadade fot och han hämtade från baren två små baljor, den ena med hett vatten och den andra med vatten med isbitar. Han sa till mig att hålla ner den svullna foten omväxlande i då båda baljorna, eftersom detta enligt hans teori skulle göra stor nytta.

Vid nästa träningsdag, som var den sista, leddes uppvärmningen av en av de yngre japanerna, som inledde med löpning på led runt lokalen. Med min skadade fot var det naturligtvis besvärligt och jag kom ordentligt på efterkälken. När Stan Schmidt såg detta ropade han med hög röst ”samurai, samurai” för att uppmuntra mig att inte ge upp. Det blev tyvärr omöjligt för mig att ställa upp på graderingen.

Foten läktes efter en ganska lång period så att jag kunde fortsätta min förberedande träning till 3:e dan. På sommarlägret 1985 i Malmö ställde jag upp till gradering.

Efter det sista träningspasset före graderingen anbefallde Ted att vi skulle sitta i suwatte, alltså med benen invikta under oss och han drog ut på detta så att de flesta bytte ställning till skräddarställning. Han tittade ibland på mig och kunde konstatera att jag fortfarande satt kvar på rätt sätt. Till slut kunde han inte fortsätta, eftersom tiden till graderingen hade infunnit sig.

Det var Kawasoe och Ted som höll i graderingen. Enligt Milo gick kihon-programmet bra, men kanske inte helt perfekt.

De andra som var yngre fick fightas mot de andra som skulle gå upp till 3:e dan, men för att ge ett intryck av att vara snäll fick jag möta en som ”bara” var 1:e dan från Enighet. Trots sin relativt låga grad var han en av de bästa i Enighet i free-fight. Det blev en lång och hård kamp som Ted övervakade och bestämde den ena förlängningen efter den andra. Jag blev till slut godkänd även i kumite.

Till slut fick jag visa upp min Jiin och i slutet gjorde jag på grund av trötthet en spegelvänd rörelse och fortsatte sedan resten av Jiin i spegelvänt utförande, som jag aldrig hade gjort förut. Detta såg naturligtvis Ted och menade att jag hade gjort fel. Kawasoe struntade dock i hans protester och godkände mig till 3:e dan. Han visste mycket väl att just denna kata hade många varianter och antog därför att min version var just en sådan variant och jag avstod från att rätta honom. Det egendomliga var dock att jag själv inte hade märkt mitt spegelvända utförande och inte insåg det förrän jag hade fått se min version i en videoinspelning som någon hade gjort.

38 Flyttning från Norra vägen till Nässjögatan, av Roy Andersson

1984 fyllde jag 50 år och blev uppvaktad uppe i våningen av flera av Zendōkais medlemmar.

Några veckor senare fick jag besked om att alla våningar skulle byggas om till mindre lägenheter och med sänkt tak. Laura och jag bestämde oss därför att skaffa villa och så blev det. Vi flyttade till Kärleken, men träningen fortgick dock fortfarande i lokalen och jag fick därför skaffa busskort.

Till slut fick vi även reda på att huset där vi hade vår lokal skulle rivas och vi fick alltså söka efter en ny lokal. Vi blev erbjudna att flytta till Nässjögatan till en lokal som vi skulle få ombyggd till en ny dōjō.

När lokalen till slut blev färdig fick vi ta med oss alla redskap från Norra vägen till Nässjögatan. Det blev en fin ny lokal där det till och med fanns ett kontor med fönster ut i lokalen. Det blev dock en längre bussresa för mig själv, men det fungerade ganska bra.

39 Roy Andersson lämnar JKA och Zendokai, av Peter Sehlin

1985 skildes sensei Roy Andersson´s och SSA/JKA Sweden vägar. Eftersom Zendokai valde att stanna kvar i SSA lämnade därmed sensei Roy även Zendokai. En epok gick i graven efter 20 år och ur askan reste sig sakta ett nytt Zendokai utan sin unika grundares ledning.

Mer om tiden efter sensei Roy Andersson´s ledning kommer att berättas i flera artiklar av olika författare här på Zendokai hemsida. De kommer att författas under 2018. Men det! –är en annan historia /Peter, redaktör

Tillbaka till sidan Zendokai historia