Följande texter är utdrag ur originalskriften ”Hur Shōtōkan-karaten kom till Sverige via Karateklubb Zendōkai” Min tid med Karateklubb Zendōkai, Av Roy Andersson, grundare av Zendōkai. Texter publiceras med tillstånd av Sensei Roy Andersson. Allt eftertryck kräver tillstånd av författaren.

Till del 27-28

29 Från Zendōkai sprider sig karaten till Småland, av Roy andersson

Jag själv döpte de klubbar som tillhörde mitt revir, med undantag för Växjö, eftersom Johan Sweda inte ville ha ett japanskt namn och den klubben fick namnet Wexiö Karate Kai med gammalstavning i stadsnamnet.

Alla dessa klubbar graderades enligt mina graderingsnormer för Zendōkai och alla utvecklade utmärkta tekniker.

Ljungby: Bushidōkai

Josef Berta startade senare upp en klubb i Ljungby, dit han då hade flyttat och när detta blev känt i Växjö blev några där intresserade och började åka till Ljungby, däribland Johan Sweda. Efter en tid startade Johan sedan upp en klubb i Växjö, som Josef då besökte regelbundet för fortsatt utveckling.

Jag själv åkte också regelbundet till Ljungby för träningsläger över en helg. Även medlemmarna i Växjö deltog då. Vid ett sådant tillfälle ville jag visa hur man avslutade kata Hangetsu och hur sista tekniken såg ut när man gjorde den med normal snabbhet. Dessvärre fastnade jag då med höger lillfinger i dräktens knytband så att fingret bröts av med ett hörbart ljud som Josef hörde tydligt eftersom han stod alldeles intill. Än i dag är denna finger krokig, vilket påverkar min högra shutō.

Växjö: Wexiö Karate Kai

I Växjö hade vi många och stora träningsläger med upp till 100 deltagare från klubbarna i mitt revir.

Micke Fahlsten var vid denna tid verksam i Ljungby, men flyttade långt senare till Mariefred, där han idag driver en klubb med namnet Hinote (Hi no Te betyder solens hand och uttalas med betoning på den första stavelsen, alltså inte Hinotte). Det är inte jag som har döpt den klubben eftersom de inte tillhörde mitt revir.

Hyltebruk: Zenshinkai

Joel Haglund startade upp Zenshinkai i Hyltebruk och kom regelbundet till Halmstad med några av sina medlemmar för att träna med Zendōkai på Norra vägen.

Gnosjö: Mushindōkai

Magnus Gustafsson och Göran Toivanen tillhörde initiativtagarna till klubben i Gnosjö. Båda dessa personligheter syns fortfarande när de tävlar i kata för seniorer. Masse tillhör än i dag glädjespridarna i mina ursprungliga klubbar. Vid ett träningsläger för länge sedan i Växjö lät jag Johan Sweda leda uppvärmningen för hela gruppen och tog med mig Masse åt sidan för att, som jag sa, lära honom en hemlig kata. Masse var oerhört intresserad och så även Johan Sweda som nästan vred huvudet ur led när han ville se vad jag lärde ut samtidigt som han skulle leda uppvärmningen.

På lite avstånd från de övriga började jag då visa några egendomliga rörelser som skulle föreställa inledningen till en kata. Han fick stå med benen i kors och snurra runt tummarna och armarna tre varv för att sedan göra några andra konstigheter. Till slut kunde jag inte hålla mig för skratt och när Masse förstod att jag drev med honom började han också skratta tillsammans med ca 100 andra deltagare.

Vid ett träningsläger i Halmstad hade vi vårt sedvanliga ölgask på dåvarande Norre Kavaljeren. Vi fick snabbt våra sejdlar fyllda och jag dristade mig då att utmana Masse på en ölhävning. Den som dricker upp sin öl först blir bjuden på den av förloraren. Masse blev genast entusiastisk.

En av de närvarande som jag hade instruerat i förväg startade upp oss med yōi och hajime. Vi höjde snabbt våra sejdlar och jag kunde höra när Masse svalde drycken i stora och snabba klunkar. Jag själv valde att smutta litet på min öl och efter ett kort tidsintervall hade Masse lyckats få ner hela innehållet och tittade förvånat på mitt nästan fyllde glas. Jag förklarade att jag gärna ville njuta av min öl i lugn och ro. Masse fick nu beställa en ny öl, som jag alltså betalade.

Oskarshamn: Seishinkai

När denna klubb bildades började man träna efter mina böcker utan någon instruktör. När jag besökte klubben första gången blev jag oerhört förvånad att de hade utvecklat så fina tekniker bara efter mina böcker. Vid mitt första besök kunde jag därför gradera ända upp till grönt bälte. En av de bästa i den klubben var Anders Linderson, som jag senare graderade till 2:e dan tillsammans med Masse från Gnosjö. Anders Linderson lämnade dock klubben och anslöt sig till Franska Främlingslegionen och blev gift och bofast på Korsika, samma franska ö på vilken Napoleon föddes.

30 Trotsåldern får fotfäste i Zendōkai, av Roy Andersson

Några av de nygraderade svartbältena hade nu börjat åka till Malmö för att få fight-träning med Ted Hedlund och de fann att det var stor skillnad mot den karate som jag lärde ut.

Jag fortsatte trots ett visst motstånd att prioritera kata– och kihon-träningen. Vid ett sådant tillfälle körde jag Heian Sandan med den s.k. avancerade gruppen och när vi hade gjort ca 10 upprepningar sa Lasse Anderberg, att om det skulle vara så här började han faktiskt att fundera på att sluta med karate. Jag frågade honom då om han aldrig hade tänkt på att börja med karate i stället.

Man hade nu börjat åka till Malmö en gång i veckan för att få träning med Ted Hedlund. Efter ett sådant träningspass frågade jag Lasse Anderberg hur träningen hade varit och han svarade ”Oj, vilken skillnad”, alltså underförstått hur mycket bättre än mina övningar i kihon och kata.

Vid en lag-tävling, troligen SM, var det Hagslätts tur och det var Attila som var matchdomare. När matchen började utropade Attila det sedvanliga hajime och Hagslätt dristade sig då att högljutt utropa Godmiddag åt sin motståndare. Detta väckte en viss bestörtning och även de andra deltagarna från Zendōkai hade visat brist på omdöme. Efter matchen sa Attila till mig att om jag inte kunde få ordning på laget så skulle han diska oss. Det var alltså inte så lätt att vara lagledare på den tiden.

När jag själv vid ett tillfälle tränade free-fight med Hagslätt lyckades jag få in en uraken utan att han märkte det, så med mitt sedvanliga skämtlynne uppmanade jag honom att se upp för mina uraken. Detta skulle jag inte ha gjort, för han tog mycket illa vid sig, eftersom han hade framgångar vid våra tävlingar. Han ville därför sätta mig på plats och fick in en chudan gyaku-tsuki med full kraft på min högra sida. Jag kände att det var en hård träff, men tänkte inte vidare på saken. På natten när jag var uppe och lättade på blåsan fick jag dock en chock. Det var i stort sett rent blod som kom ut och på morgonen ringde jag därför direkt till en läkarstation och förklarade hur det låg till. Jag fick komma in omedelbart och, förutseende som jag var, hade jag tagit med mig ett urinblodprov som jag visade för doktorn. Han sa att det var mycket blod och ordnade en snabb tid för röntgen på lasarettet. Man trodde antagligen att levern var spräckt, men röntgenbilderna visade dock inte på detta. Efter någon dag kunde jag återigen pinka normalt och berättade detta sedan för Hagslätt. Jag tror inte att han kommer ihåg detta idag.

Efter ett av mina träningspass med den ”avancerade” gruppen satt vi som vanligt i mokusō och efter avslutad meditation lät jag blicken följa deltagarnas ögon för att stanna vid Kjellet, som satt längst ut på höger sida från min synvinkel. Jag gjorde som vanligt en liten nick för att ange att han nu kunde utropa det traditionella sensei ni orei. Han frammumlade nu på ren trots kommandoordet så att det nätt och jämnt hördes, vilket gjorde att deltagarna inte visste hur de skulle bete sig. Jag fann mig efter någon sekunds förvåning och skrek själv ut shōmen ni orei, så att vi kunde avsluta det hela.

Ibland brukade jag förklara och visa de högre graderade hur man formar en korrekt knytnäve, alltså en seiken, och rätta till det hela genom att visa hur man gör. Många sa då att de inte kunde få in fingrarna på det sätt som jag visade och att det därför inte blev en rak vinkel på knytnäven, alltså 90 graders vinkel. Jag förklarade att jag var fullt medveten om att de inte kunde detta och att det var därför som jag försökte hjälp dem. När jag sa att jag inte heller kunde detta då jag började med karate blev de oftast förargade och ville inte inse att man måste träna på rätt sätt för att kunna forma en sådan seiken.

De flesta av de tidiga svartbältena i Zendōkai går fortfarande på karate, som jag brukar formulera det, och har nu som väl är kommit över trotsåldern och har till och med börjat tycka om kata-träningen även om de fortfarande inte kan forma en korrekt seiken eller shutō.

31 Fortsatta tävlingar och personliga benämningar, av Roy Andersson

Under våra många tävlingar i den s.k. Elitserien fick vi många vänner med dem som representerade Skåneklubbarna och vissa av dessa fick enkla benämningar, eftersom vi inte alltid kom ihåg deras namn, t.ex. fick en storvuxen man i Lunds karateklubb namnet Lundabuffeln (Lundabofflen) och i gengäld kallade denna person Jörgen Andersson (Jöjje) för Taxahannen. En annan person från Enighet döptes av Huggarn till Apachen, eftersom han hade ett band runt huvudet och det enligt Huggarn bara fattades en fjäder för att han skulle se ut som en indian. Även i Zendōkai tillkom förenklade eller förtydligande benämningar, t.ex. Janne på Macken, Snaffe m.fl. och även Sixten Rudolf Lindqwist föredrog det kortare tilltalsnamnet Sigge.

Vi lärde känna en stockholmare vid namn Görgen Larsson, som sedermera bytte namn till Sökare. Vid en samvaro i Stockholm berättade Görgen en historia som handlade om en bagare. Detta var tidigt av vår bekantskap så vi hade ännu inte lärt känna honom närmare, så det blev så att vi omtalade honom som ”han med bagarn”. Huggarn förkortade sedan namnet till rätt och slätt Bagarn och så omnämner de flesta av Zendōkais vuxna medlemmar honom fortfarande. Han bildade ju senare en organisation i samarbete med Asai sensei som kallas för Svenska JKS och jag själv omnämner denna organisation som ”Svenska Bagarförbundet”. Vid ett träningsläger som jag hade tillsammans med Bagarn i Gnosjö, så frågade jag honom om den där historien med bagaren, men han hade helt glömt bort detta, men kände väl till att vi omtalar honom som Bagarn.

32 Hårdhetsträning, av Roy Andersson

I vår träning ingick alltid s.k. hårdhetsträning efter Enoedas principer. En av mina egna sådana favoritövningar var att sitta på golvet och lägga armarna i kors över bröstet och sedan sitta med fötterna lyfta med raka ben och utsträckta fötter så högt som möjligt. Min egen ambition var att sitta kvar tills alla hade stönat färdigt och dunkat ned fötterna i golvet. Fortfarande sittande brukade jag då alltid ha några muntliga kommentarer i lugn och ro. Det roar mig fortfarande att göra denna övning som avslutning på ett träningspass.

En annan övning som också påverkade magmuskulaturen, där sådan fanns, var att i liggande ställning lyfta skulderpartiet från golvet och göra liggande kekomi-sparkar rakt fram med armarna bakom nacken och benen lyfta några decimeter över golvet. När Johnny var närvarande gjorde jag gärna just denna avslutningsövning, bara för att han då alltid började att oja sig och utropa ”inte den nu igen” eftersom han aldrig fick ihop benrörelserna i harmoni med kroppen och då brukade välta och när Laura en gång fick se hans version, döpte hon övningen till skalbaggen, eftersom hon tyckte synd om Johnny och att han såg ut som en upp och nedvänd skalbagge.

På storhelgerna hade vi alltid ett hårt entimmespass där alla grader förväntades vara med. Under denna timme tränade vi uteslutande grundtekniker så att alla kunde vara med i stort sett utan någon paus och utan att använda ordet yasumi förrän passet var avslutat.

33 Min egen medverkan i barngrupperna, av Roy Andersson

Eftersom Lion Ferry hade lagt ned sin verksamhet i Halmstad var jag arbetslös, men fick då en halvtidstjänst som chefsinstruktör i Zendōkai. Klubben betalade därför en fjärdedels lön och kommunen också en fjärdedels lön. För att kunna klara av ekonomin sålde jag därför dräkter och andra tillbehör som hörde till karaten och naturligtvis också mina böcker.

Eftersom jag nu var avlönad tyckte jag att jag inte gärna kunde neka till vissa grupper. Jag ville fortfarande inte instruera barngrupperna, så jag spred ut ett rykte att jag brukade lugga barnen och vrida om öronen på dem om de inte följde mina instruktioner. Ryktet nådde så småningom föräldrarna, som då begärde att jag inte skulle ta hand om deras barn, så slapp jag ifrån detta. Kjellet Larsson tog ofta hand om barngrupperna och blev väldigt populär både bland barnen och deras föräldrar.

Tillbaka till sidan Zendokai historia