Följande texter är utdrag ur originalskriften ”Hur Shōtōkan-karaten kom till Sverige via Karateklubb Zendōkai” Min tid med Karateklubb Zendōkai, Av Roy Andersson, grundare av Zendōkai. Texter publiceras med tillstånd av Sensei Roy Andersson. Allt eftertryck kräver tillstånd av författaren.

(Till del 21-25)

27 Våra traditionella festligheter, av Roy Andersson

Halmkärven

Under vår tid på Norra vägen började vi införa olika sorters fester på dåvarande Halmkärven, främst var det julfesterna som blev omåttligt populära och de frodiga servitriserna trivdes utmärkt i vårt uppsluppna sällskap. Restaurangen var då alltid abonnerad för Zendōkai så att inga andra gäster fick komma in. De manliga deltagarna fick gärna ta med sig damsällskap och vid ett sådant tillfälle kom Bosse Anderberg med inte mindre än fem stycken tjejer.

Bild 1-4: Efter eller före nakenkata,  Föreståndarinnan på Halmkärven, Roy & Laura på julfest på Halmkärven,

När det var dags att skåla ledde jag själv ceremonin genom att anbefalla yoi och sedan jodan age-uke.  Vid en sådan julfest blev den s.k. Huggarn efter ett antal jodan age-uke på så gott humör att han tog fatt i den vackert smyckade julgranen och körde upp den i taket så att den blev hängande där. Som väl var tyckte också servitriserna att det var roligt. Även s.k. naken-kata brukade framföras av en viss skogsarbetare endast iförd diminutiva underkläder.

Vid ett sådant besök på Halmkärven hade jag lyckats övertala Huggarn att hålla ett välkomsttal och hans tal bestod av följande ord: ”Skål och välkomna allihop”. Jag hade hoppats på ett längre tal, men eftersom snapsarna redan var inställda framför oss påverkade detta tydligen talets längd.

Tunnan

Även Johnny Wickströms matställe Tunnan ute i Vilshärad användes ofta för denna form av sällskapsliv med god mat och dryck och dans i uppsluppen stämning. Vid ett sådant tillfälle blev jag enligt Johnny märkbart påverkad och gick helt enkelt och lade mig en stund på en soffa som var strategiskt uppställd för just detta ändamål. Jag har alltid själv hävdat att jag inte på något vis var påstruken utan endast litet trött. Efter en stund var jag dock åter uppe och dansade.

Europafärjan

När klubben firade 10 års jubileum anordnade vi en särskilt munter fest på Lion Ferrys fartyg Europafärjan, som gick mellan Varberg och Grenå. Eftersom jag var anställd på rederiets driftsavdelning fick vi åtskilliga fördelar jämfört med de andra passagerarna.

Den välkände Huggarn blev inte helt oväntat en aning påverkad av starka drycker och fick för sig att han skulle göra en uppvisning på dansgolvet med kata Hangetsu. Han klädde av sig på överkroppen och påbörjade föreställningen med ljudliga andningstekniker. Mitt i hans framförande råkade en annan av passagerarna komma honom för nära, vilket störde utförandet och framförallt huvudpersonen själv.

Resultatet blev att Huggarn fick fatt i den något överraskade manliga passageren och slängde honom över just det långbord där de flesta av oss från Zendōkai satt uppradade. Huggarn slängde upp offret med sådan kraft att den stackars yngre mannen i full fart åkte längs hela bordet så att personalen sedan inte behövde duka av. Han for som en torped och gled av bordet på den andra kortsidan. Lyckligtvis medförde den oväntade behandlingen inga skador, utan den drabbade fann för gott att snabbt avlägsna sig från platsen.

Huggarn hade nu kommit in i andra andningen och blev allt mer och mer uppmärksammad av passagerarna och till slut blev vakterna tvungna att övermanna den nu lättirriterade Huggarn. Eftersom fartygets arrest redan var överfull, så blev vakterna tvungna att med ett handfängsel sätta fast Huggarn i räckverket på en av lejdarna, där inte allt för många passagerare behövde passera.

Efter en stund upptäckte vi dock Huggarn uppe på dansgolvet med handfängsel och en bit av lejdaren hängande från ena armen. Genom befälhavaren fick jag veta att polisen skulle vänta på kajen för att ta hand om den något överförfriskade Huggarn.

När vi kom tillbaka till Varberg var emellertid Huggarn försvunnen och vi samlades vid passagerarutgången för att se hur det skulle gå när de väntande poliserna skulle ingripa. Huggarn dök inte upp och vi undrade om han hade gömt sig någonstans ombord.

När vi kom till kaj blev vi till slut tvungna att lämna fartyget via den för passagerarna avsedda rampen. När vi kom fram till den av oss abonnerade bussen anslöt sig Huggarn i lugn och ro till de oroliga klubbmedlemmarnas lättnad. Han förklarade att han hade gått i land via fartygets förliga ramp tillsammans med det stora antalet fordon som hade följt med från Grenå. Fartyget var ju inte bara ett passagerarfartyg utan även en bilfärja.

På rederiets kontor visste snart alla om Zendōkais 10-årsjubileum, eftersom många av de anställda på fartyget ofta besökte driftsavdelningen och gärna förmedlade tilldragelsen till kontorspersonalen. Jag själv hade ju heller ingen tystnadsplikt.

Ölgask

Ett umgängessätt i mera modern tid är våra populära Ölgask på puben The Dubliner. Här berättas mer eller mindre otroliga minnesupplevelser och orden tryter aldrig. Även om man har hört samma historia många gånger tidigare, så leder det alltid till skrattsalvor. Detta kanske under viss påverkan av den traditionella dryck som man avnjuter på sådana ställen. Johnny Wickström sa en gång att det kanske längre fram i tiden skulle stå en massa rullatorer utanför puben.

Största aptiten

Vi hade en rangordning i Zendōkai avseende dem som var berömda för sin enorma aptit. Vid en sådan bedömning kom Hagslätt på första plats, Bosse Anderberg på andra plats och Huggarn och jag själv hamnade på delad tredjeplats. Hagslätt höll på att äta ihjäl sig på björnkött vid ett besök i Finland och fick föras till Sverige för vård med ambulansflyg. En gång på sommarläger i Malmö var vi några stycken som åt en stor portion med entrecote. När vi hade avslutat den kraftiga måltiden vände vi hemåt till våra rum hos Helga Carlsson. Vi passerade då ett gatukök där Bosse beställde in en dubbel specialare med extra mos som han svalde utan ansträngning.

En gång ringde Huggarn upp Hagslätt och sa att han var välkommen till en nylagad rådjursstek. Hagslätt blev då entusiastisk och svarade att han skulle komma så fort han hade ätit färdigt.

28 Vår fritid i London, av Roy Andersson

Indiska restauranger och engelska pubar

Under våra senare besök på träningslägret i Crystal Palace bodde vi inne i London i de välkända turistkvarteren som heter Bayswater. Den mest populära puben var Black Lion. För det mesta åt vi indisk mat på den mångfald av indiska restauranger som fanns i dessa kvarter.

Vid ett sådant tillfälle var vi fyra personer som gick till Restaurang Maharadja på Queensway. Sällskapet bestod av Josef Berta, Slafko Jumrukovski, Tom Otterdahl och jag själv. Jag betraktade mig själv som särskilt sakkunnig när det gällde indisk mat. Slafko, Josef och jag själv beställde in en ordentligt stark rätt som på matsedeln betecknades med fem chilifrukter. Tom var en aning orolig för den starka maten, eftersom han hemma i Oskarström aldrig hade fått pröva på detta. Med hjälp av den vänlige kyparen fick Tom till slut beställa den snällaste maten. Enligt min version betecknades rätten med fem chilifrukter med minustecken.

När maten kom på bordet började vi alla att äta med god aptit. Både Slafko, Josef och jag själv var vana vid ordentligt kryddstark mat, men vi tyckte ändå att det var en aning i bästa laget, men vi ville ju inte visa detta för varandra. När Ville själv började smaka på den i mitt omdöme troligen helt smaklösa rätten brast han ut i våldsam utandning och frågade hur f-n vi kunde äta sådan mat. Jag erbjöd honom att smaka på min egen rätt, för att han skulle känna skillnaden, men han avstod dock.

Oväntade kungligheter

En ganska bisarr händelse inträffade i London när Tommy Sandberg var med. Tommy ville gärna se en teaterföreställning och övertalade Huggarn att göra honom sällskap. Idag minns Tommy inte vilken teater det var eller vad föreställningen hette. På något underligt sätt lyckades han övertala Huggarn att gå på teatern, vilket man ju inte väntade sig av denna något okulturella personlighet.

De var båda snyggt uppklädda, Huggarn i mörk kostym och vit skjorta och slips och Tommy hade samma klädsel och dessutom väst under kavajen.Typisk engelsk aristokratisk klädsel.

De anlände till teatern en aning sent så föreställningen hade redan börjat, men de visade sina biljetter för en dam i entrén till salongen, som ledsagade dem till sina platser.När hon i det sparsamma ljuset från scenen och i ljuset från en avskärmad ficklampa hittade deras platser, så lyfter hon blicken och utbrister, Oh Dear! It´s prins Charles, It´s prins Charles! Varpå hon bugar och backar några steg baklänges. Vad hon såg i det skumma ljuset och vad som dök upp i hennes sinnevärld, var tydligen prins Charles och dennes livvakt, där prinsen ville vara inkognito. Medlemmarna i den engelska kungafamiljen brukade alltid anlända sent för att inte väcka uppståndelse. Tommys  stora näsa i profil övertygade henne säkert om att det var själve prinsen. Efter fem minuter av föreställningen så sov Huggarn. Tommy försökte att hänga med i vad som hände på scenen, men insåg snart att hans engelska ordförståelse var väldigt dålig.

Strax före pausen så väckte han Huggarn och de följde med den stora publiken ut i foajen. Inget pressuppbåd som väntade, så den hjälpsamma damen insåg kanske vid den tidpunkten sitt misstag. Det hade dock inte de som hade suttit närmast i bänkraden intill de svenska åskådarna gjort. Huggarn hade av någon anledning behov av att uppsöka herrtoaletten och han försvann snabbt och lämnade Tommy ensam. Ordet spred sig nu i folkmassan och man började trängas runt den oförberedde Tommy, som nu kunde höra Its prins Charles, it´s prins Charles. Efter en stund dök dock Huggarn upp och anslöt sig till Tommy och när man såg Tommys sällskap insåg man att det trots en viss likhen ändå inte var någon prins som var vän med Huggarn. Men han var ju snygg på sitt sätt och liknade kanske en livvakt.

Jonny och Kathe blir sängkamrater

Vid ett besök i London visade det sig att Kathe Derehed hade missat något med hotellrummet så att hon den sista natten blev hemlös. Jonny och jag delade rum och Kathe frågade om hon inte kunde få natta över hos oss. Eftersom hon inte skulle behöva bli gatuliggare så kom vi överens om att hon skulle få dela säng med Johnny och de båda löste problemet så att de fick ligga skarvfötters i samma säng. Johnny hade alltså Kathes fötter på sin huvudkudde, vilket roade mig och de båda delade säng i all oskyldighet för första och sista gången.

Sigges starköl

Mellan de hårda träningspassen brukade laget från Zendōkai  ligga i solen ute på gräsmattan i Crystal Palace och invänta eftermiddagspasset. Vid ett sådant tillfälle gick jag upp för den långa och branta backen till ortens lilla centrum. Jag hade för avsikt att inhandla några goda engelska öl, för att avnjutas senare på kvällen. Bland de många ölsorterna i den butik som jag hade valt fanns till min förvåning några engelska sorter som höll 9,5 procent. Av ren nyfikenhet köpte jag även några av dessa starka varianter.

Jag gick tillbaka nerför backen och in på området kring sportanläggningen och anslöt mig till dem som under muntert samtal vilade inför nästa prövning. Jag var törstig och öppnade därför en snäll engelsk öl som kanske motsvarade en mellanöl. När Sigge såg att jag drack något läskande så frågade han mig vad det var som jag drack och jag upplyste honom om att det var god men inte alltför stark öl och jag frågade honom om han ville ha en. Han svarade att han gärna ville smaka och jag grävde i min kasse tills jag hittade en som höll 9,5% och gav honom den stora burken som innehöll 57 cl, alltså en engelsk pint. Han började dricka av starkvaran och frågade mig efter en stund om det var en stark öl. Jag tittade på min egen öl och sa att den bara höll 3,2%. Efter ytterligare en stund började han bli blank i ögonen och sa att man verkligen kände av den engelska ölen. Jag förklarade för honom att om han kände av denna svaga öl, så berodde det på den hårda träning som han hade utsatt sin kropp för och att det snart skulle gå över.

Sigge hade nu börjat bli högljudd och litet svamlig, vilket jag noterade med en viss förtjusning. Vår rast började närma sig slutet och vi gjorde oss i ordning för det kommande träningspasset. När vi klädde om såg jag hur Sigge fumlade med bältet.

När vi kom in i träningshallen råkade jag gå bredvid Sigge och jag tyckte att det luktade som det brukade göra när man passerade Appeltoftska Bryggeriet i Halmstad. Sigge klarade dock av passet utan några större problem och var så vitt jag kunde bedöma helt nykter när vi duschade och klädde om.

Tillbaka till sidan Zendokai historia