Följande texter är utdrag ur originalskriften ”Hur Shōtōkan-karaten kom till Sverige via Karateklubb Zendōkai” Min tid med Karateklubb Zendōkai, Av Roy Andersson, grundare av Zendōkai. Texter publiceras med tillstånd av Sensei Roy Andersson. Allt eftertryck kräver tillstånd av författaren.

(Till del 16-20)

21 SM på gott och ont, av Roy Andersson

Tävlingsverksamheten hade nu kommit igång och Zendōkai deltog i alla SM. Även Elitserien hade startats upp av GAK Enighet och också här deltog Zendōkai.

Vi hade bra lag både i kumite och kata och på SM lyckades vi först komma på tredje plats i kumite och året därpå på andra plats. Vid denna match blev de fyra första omgångarna oavgjorda och i den femte och sista omgången var det Slafko som representerade Zendōkai. Även denna match var mycket jämn och de båda kontrahenterna hade lika många poäng ända fram till de sista sekunderna då Slafko gled fram med taisabaki mot en mae-geri och kontrade med en direkt kizami-tsuki och fick wazaari och sedan var matchen slut och därmed vann Slafko så att Zendōkai fick silvermedalj. Detta var ett tidigare lag som Zendōkai ställde upp med och även Josef Berta och Tommy Sandberg ingick. På den tiden var det disciplin i Zendōkai. Jag förklarade för deltagarna i vårt klubblag att vi nu skulle ta guldmedaljen nästa gång.

Vid nästa SM hade laget då ändrats och både Slafko, Tommy och Josef hade utgått, men jag hade förklarat för de nya svartbältade deltagarna att det nu var guldmedalj som gällde. Vi var alltså väl förberedda på tävlingsdagen och jag kunde med stor tillfredsställelse notera att vi hade fått en utmärkt lottning och alltså hade mycket goda chanser att ta hem guldmedaljen.

I vår första omgång hade vi lottats mot Attilas B-lag, som bestod av ett antal gulbälten och andra lågt graderade. Deras stil var Kyokushinkai. Jag samlade vårt lag och förklarade att de endast skulle göra attacker i chūdan för att inte riskera diskning på grund av för hård kontakt.

Resultatet av matchen blev att tre eller fyra av våra deltagare förlorade på diskning. Deltagarna i vårt lag hade nu kommit in i trotsåldern och struntade därför helt i mina instruktioner, som man uppenbarligen ansåg vara föråldrade.

Vi förlorade alltså vår första match och fick naturligtvis heller ingen återkvalificering. De från Zendōkai som deltog i tävlingen minns det mycket väl än idag och förhoppningsvis skäms de också, eftersom de nu har kommit över trotsåldern.

Huggarn hade alltid en förmåga att råka ut för bisarra händelser och vid VM i Bremen var han med i det svenska fight-laget och fick en rejäl smäll rätt över munnen så att läppen sprack. På denna tävling var det så många skador att Huggarn inte fick plats i sjukrummet, utan fick sitta mitt i foajén och få överläppen hopsydd, så att många närvarande fick bevittna förloppet. Trådarna stack ut ur munnen på honom och han fick dricka öl med sugrör och han sa till mig att jag inte skulle locka honom att skratta, eftersom han kände till mitt sinne för humor. Jag minns bara att jag var extra rolig denna kväll och att Huggarn skrattade utan att öppna munnen med kvävda ljud.

Vid samma tävling ville den godmodige och frikostige Huggarn bjuda mig på en snaps och eftersom jag inte protesterade kom han från bardisken med två stora snapsar med Steinhäger avsedda för mig. Jag fick alltså ett glas i vardera handen och fick därför svårt att förflytta mig i trängseln. Efter en relativt kort stund var faran dock över och jag kunde själv lämna de urdruckna glasen tillbaka i baren.

Vid denna tävling fick Huggarn, Snaf och jag själv representera Sverige i Lag-kata. Vi utförde kata Unsu men gick till min förvåning inte till final.

Huggarns frikostighet infann sig även när vi tävlade i EM i Bratislava i dåvarande Tjeckoslovakien. Landet var då fortfarande kommunistiskt och vi utlänningar kunde aldrig gå ut för oss själva, utan vi hade alltid sällskap med någon sorts kvinnlig guide, som i själva verket hade till uppgift att bevaka oss. Dessa ”guider” var dock mycket trevliga och några av dem frågade oss om vi inte ville gifta oss med dem och ta med dem till Sverige. Såvitt jag minns var det ingen av svenskarna som utnyttjade dessa erbjudanden.


På tävling i Bratislava

I Bratislava fanns Europas största Bierstube och lokalen rymde 600 personer. När vi kom dit första gången så fick Huggarn för sig att han skulle bjuda alla närvarande i lokalen på öl. Lokalen var i det närmaste fullsatt och jag fick förklara för den välvillige att det trots allt skulle kosta över tusenlappen. När vi växlade svart fick vi en synnerligen bra valuta och en stor stånka med öl kostade bara 2 kronor. För en gångs skull följde Huggarn mitt råd och det gick i vilket fall som helst ingen större nöd på de många gästerna.

22 Sigges gymnastiska bravader, av Roy Andersson

Sixten Lindqvist, alias Sigge, frågade mig efter några år i den nya lokalen, om han fick lov att starta upp en tjejgrupp, som han själv skulle instruera med ensamrätt. Eftersom vi hade några tider lediga på fredagskvällarna fick han mitt samtycke. Hans träningspass var av någon konstig anledning populära bland tjejerna och det blev till slut en ganska stor grupp där man kunde höra deras kvinnliga kiai över hela gården och ut på Norra vägen.

En lördag förmiddag kom Sigge och ringde på i min lägenhet. Han berättade att han när träningen skulle börja på fredagen med tjejgruppen hade gjort den dumheten att han helt ouppvärmd hade gjort ett hopp och låtit sig landa i en spagat inför de imponerade tjejerna. Dessvärre gick det så illa att han hade fått ordentliga muskelbristningar på baksidan av låren och nätt och jämnt hade kommit på benen utan hjälp av de nu förfärade tjejerna.

På något vis hade han fullföljt träningen, men sedan på kvällen hade fått köra upp till lasarettet och då fått bekräftat att han hade ådragit sig kraftiga muskelbristningar.

Han var dock inte värre däran än att han efter besöket hos mig kunde göra sin sedvanliga rivstart så att ljudet från de tjutande däcken hördes över hela kvarteret. Även Sigge betraktade sig ju som tjejtjusare och kanske låg det något i det.

23 Utökad tävlingsverksamhet, av Roy Andersson

Zendōkai deltog i många tävlingar, både SM, EM och VM, i de flesta fallen dock begränsade till JKA-tävlingarna. Vid JKA-EM i Dublin var jag själv med som lagledare för det svenska landslaget och i laget ingick även Tommy Sandberg som inte hade svart bälte, men var tillräckligt bra ändå för att bli uttagen. Sverige mötte England och Tommy fick möta Terry O`Neil. Terry O`Neil var berömd för sina ushiro-geri, vilket både Tommy och jag själv var väl medvetna om. Tommy var därför beredd på den första sparken och gled framåt enligt de principer som jag fortfarande lär ut. Han fick in en gyaku-tsuki i ryggen på Terry O`Neil, vilket ledde till wazaari. Att en brunbältare från Oskarström nu ledde matchen väckte stor uppmärksamhet, eftersom vi då gick till endast en full poäng, d.v.s. ippon. Men Terry O`Neil gjorde en ny ushiro-geri som träffade Tommy med stor kraft så att han blev liggande. Hedlund ropade då högljutt till Tommy att han skulle ligga kvar i förhoppning att det skulle leda till att Terry O`Neil blev diskad. Detta förfarande ingick dock inte i Zendōkais ideal, utan Tommy tog sig upp så fort han kunde och det blev alltså ingen diskning, utan Terry O`Neil vann på ippon.

Denna tävling gjordes på betonggolv och det var många skador. Milo, som också ingick i laget, gjorde en våldsam svepning så att motståndaren slog sig medvetslös mot golvet. Ambulans tillkallades och den skadade var fortfarande medvetslös när man bar ut honom och Milo förlorade på diskning. Hur det gick för den skadade fick vi aldrig reda på.

Efter tävlingen var vi några stycken som fick åka med en vänlig irländare till det hotell där vi var inkvarterade, men det var en skåpbil och vi fick stuva in oss i det trånga och kolsvarta utrymmet. I detta gäng ingick bl.a. Terry O`Neil, som jag nu var ganska välbekant med. Under vårt samtal i mörkret sa han att han hade hört att vi hade tagit Cummins till Halmstad vid ett träningsläger. Han kunde inte förstå att vi hade tagit dit Cummins, som var mycket illa beryktad för olika våldsdåd och våldtäkter. Det var som väl var inte jag som hade tagit Cummins till Halmstad, utan det var Huggarn som höll i detta träningsläger i Söndrumshallen och som troligen inte kände till Cummins bakgrund.

Här möter Stefan Hagslätt Japans representant på VM i Tokyo 1975

Damerna, Yvonne Jensen, Kathe Derehed, Evelyn Svensson, tog silvermedalj med kata Jitte, här under förberedande träning med mycket god budo-anda

Vi deltog nu regelbundet i de flesta EM och även i VM, dock för det mesta begränsat till JKA-tävlingar. Vid EM-tävlingarna brukade ofta Jugoslavien vinna lag-kata med Chinte och de var alltid ensamma om denna kata.

Vid EM i Saarbrücken åkte vi från Zendōkai i bil och med oss följde då Shingo Ohgami, som var intresserad av dessa JKA-tävlingar. Zendōkai fick mycket gott samarbete med Shingo och vid ett senare tillfälle kom han hem och hälsade på mig när jag hade flyttat till Kärleken. Jag hade då en Doberman pinscher och när Shingo kom in visade hon tänderna och morrade. Shingo ställde sig då i musubi-dachi helt orörlig. Jag visste inte då att han led av hundskräck och ångrade mig sedan när jag fick reda på detta och önskade att jag hade stängt in hunden i ett annat rum.

SM i Göteborg 1982, där jag själv gjorde kata Gojushiho Dai

Vid många sådana här tävlingar medverkade Huggarn ofta som extra självutnämnd tävlingsläkare och massör och ingrep med hårdhänt massage och ledomvridningar etc.

När vi en gång skulle deltaga i Elitserien i Malmö saknade vi en femte person i laget. Vi åkte till vår dōjō och mötte på gården Lars Skoog, som var på väg in för fri träning. Vi tog helt enkelt och satte in honom i vår bil och förklarade att han var den 5:e i laget, trots hans då låga grad.

Skoog fortsatte att träna och graderades efterhand av mig både när jag tillhörde SSA och senare när SOSKO hade bildats och som Skoog hade övergått till. Jag graderade honom i Växjö till 3:e kyū och jag minns att Johan Sweda sa att det var den bästa Taikyoku shōdan han hade sett, när Skoog fick göra den som en extra kata.

Vid öppna EM 1982 i Göteborg fick Zendōkai representera Sverige i lag-kata, eftersom vi hade vunnit SM i lag-kata. Vårt lag bestod av Huggarn, Snaf och jag själv och vi hade i god tid frågat Ted Hedlund om vår favorit-kata Gojushiho Dai var godkänd som tävlings-kata och Hedlund hade då bekräftat att så var fallet. Han hade själv varit med i det möte där man bestämde vilka kata som var godkända från de olika karate-stilarna. Det var inte fler än 7-8 lag så vi ansåg att vi hade god chans till medaljplacering. När vi hade gjort vår kata såg jag att det var flera domare som hade visat höga poäng, men huvuddomaren avbröt efter en viss förvirring och kallade de övriga domarna till överläggning som drog ut på tiden och vi fick stå i musubi-dachi säkert 10 minuter där vi hade avslutat vår kata, förhoppningsvis på samma ställe där vi hade börjat. Detta var ju naturligtvis nervpåfrestande, men till slut kom beskedet att vår kata inte var godkänd att framföras på denna tävling. Vi blev alltså diskvalificerade under publikens protester. Att Hedlund hade sagt att vår kata fick användas vid denna tävling berodde kanske på att han inte visste skillnaden mellan Gojushiho Sho och Dai eftersom Gojushiho Sho ingick bland de kata som fick framföras.

En journalist intervjuade mig och frågade hur det kändes att diskvalificeras så snöpligt efter en stark insats. Jag förklarade för den kvinnliga journalisten att det naturligtvis var tråkigt, speciellt som vi ju hade kontrollerat med vår egen lagledare i god tid, men att vi i varje fall hade fått god träning i denna svåra kata, vilket ju egentligen var det viktigaste. Min synpunkt tycktes inte vinna något större gehör hos journalisten.

EM i Göteborg med Gojushihō Dai

24 Speciella träningsformer, av Roy Andersson

Vid denna tidpunkt hade jag kommit igång med att skriva och ge ut mina karateböcker som såldes alldeles utmärkt till många karateklubbar.

I vår disciplinerade träning ingick bland annat att hålla i bambustavar med båda händerna och hoppa över dessa fram och tillbaka. Det var inte många som kunde göra detta utan att slå bort pinnen eller falla till golvet. När jag själv gjorde denna övning höll jag pinnen med fingertopparna, utan att närmare förklara detta tillvägagångssätt. De andra gjorde som jag hade visat, alltså höll de pinnen inuti handen, vilket förkortade hopphöjden och därmed försvårade det hela.

Vid denna tidpunkt hade Ted Hedlund i Malmö skaffat ett bambusvärd, d.v.s. en shinai som han använde för att slå mot benen på eleverna när de inte hade korrekta ställningar. Även jag själv använde ett sådant redskap, vilket jag använder än i dag. Redskapet smäller högljutt om man använder det på rätt sätt, men gör inte särskilt ont tack vare den finurliga konstruktionen.

I Malmö protesterade emellertid föräldrarna när de hörde de ofta förekommande smällarna och Hedlund bytte därför till ett plaströr, vilket föräldrarna godkände. Detta redskap åstadkom inte det karaktäristiska smällandet, men det gjorde betydligt mera ont.

På Lion Ferrys huvudkontor hade man inrättat en rekreationsavdelning längst upp i byggnaden och en del av denna lokal användes inte. Jag började därför att träna i denna lokal som inte var så stor, men fullt tillräcklig för min speciella träning. Varje lunch passade jag på att smygäta min medhavda matlåda strax före klockan tolv, så att jag kunde gå upp i lokalen och träna nästan en hel timme. På kvällen gick jag åter upp och började träna strax efter klockan fem och höll på tills städerskan kom och la sig i det hela strax efter klockan sex. Denna träning var en förberedelse till min gradering till 2:e dan.

Som vanligt hade vi två pass om dagen över helgerna och på storhelgerna var det tradition att alla grader samlades till ett gemensamt hårdhetspass under en timme på t.ex. julafton, nyårsafton, påskafton etc.

Ofta hade jag det sista träningspasset för kvällen och jag tyckte att tiden var för knapp för att hinna överföra mina instruktioner. Jag brukade ibland därför kommendera mawatte så att gruppen vände ryggen mot klockan och passade då på att ställa tillbaka klockan några minuter i taget, vilket brukade väcka en viss förundran, men vi hann med mer tack vare detta finurliga knep.

25 Gästartister, av Roy Andersson

Ibland fick vi besök från andra klubbar och bland dessa var Håkan Nygren en regelbunden gäst under ett år, eftersom han gjorde lumpen på I I6. Hans besök uppskattades i högsta grad av Hagslätt som då fick tillfälle till ordentlig fight-träning.

En annan gäst var en personlighet som jag hade mött i en tävling i Malmö där han fick in en chudan gyaku-tsuki som slog ner mig, eftersom han utdelade den med full kraft. Jag blev då liggande en stund medan den riktige tävlingsläkaren kom fram och kontrollerade mig. Jag förlorade matchen eftersom jag inte kunde fortsätta. Det visade sig att min motståndare var kriminell och hamnade i fängelse någonstans i närheten av Halmstad. Vår godhjärtade Hagslätt brukade då köra och hämta fängelsekunden så att han fick träning hos oss och sedan köra honom tillbaka efter träningspassen. Som väl var behövde han inte bära fotboja.

Från den relativt nystartade klubben i Hyltebruk fick vi regelbundna besök av Joel Haglund och några till som åkte från Hyltebruk bara för att få vår träning i Zendōkai. Jag hade själv döpt klubben till Zen-shinkai och den klubben har idag medlemmar på hög nivå.

26 Zendōkais kamratskap

I Zendōkai uppstod en mycket speciell vänskap och kamratskap och våra medlemmar umgicks även utanför träningslokalen.

Detta kamratskap imponerade faktiskt på Ted Hedlund, eftersom det inte fanns någon sådan motsvarighet i Malmö. Många av våra tidiga medlemmar tränar och umgås fortfarande, trots att några av oss har uppnått pensionsåldern, ibland med god marginal. En orsak till detta kamratskap var säkert våra traditionella festligheter som beskrivs i kommande kapitel.

Vi hade nu också fått Zendōkais egna träningsoveraller och T-shirts med shōtōkan-märke. När jag var på semesterresa i Istanbul bar jag just denna T-shirt och råkade stöta på en grupp med japanska turister. En dam i sällskapet såg tröjan och läste av de japanska skrivtecknen med klubbnamnet, vilket gladde mig och jag växlade några ord med henne på japanska och förklarade att jag hade en karateklubb i Sverige.

En välkänd personlighet i Zendōkai går ju som bekant under tilltalsnamnet Snaf, men det är inte så många idag som vet hur han fick namnet. Det var på ett träningsläger i Crystal Palace som dåvarande Stefan delade hotellrum med en yngre medlem från Zendōkai. Vi bodde vid detta tillfälle på hotellet som tillhörde Crystal Palace, där även de japanska instruktörerna bodde.

Enligt vanligtvis välunderrättat håll har Snaf förmågan att snarka högljutt på nätterna och detta störde hans unge rumskamrat. På nästa träningspass gick därför ynglingen fram till en av de japanska instruktörerna och förklarade att han ville byta rum eftersom rumskamraten snarkade så våldsamt att han inte kunde sova, på engelska ”snoring”, men han uttalade det på en blandning av engelska och svenska, så att det blev ”snarfing”. Den japanske instruktören undrade varför han berättade detta för honom och förklarade att han givetvis inte hade med rumsindelningen att göra. Några av oss hörde ”konversationen” och efter ett tag var namnet Snaf allmänt vedertaget.

Tillbaka till sidan Zendokai historia