Följande texter är utdrag ur originalskriften ”Hur Shōtōkan-karaten kom till Sverige via Karateklubb Zendōkai” Min tid med Karateklubb Zendōkai, Av Roy Andersson, grundare av Zendōkai. Texter publiceras med tillstånd av Sensei Roy Andersson. Allt eftertryck kräver tillstånd av författaren.

(Till del 10-15)

16, VM i Tokyo 1973 och oväntade händelser, av Roy Andersson

1973 var det Shōtōkan VM i Tokyo och i det svenska laget ingick även jag själv för att tävla i kata. Kato var ledare för både det svenska och det danska laget. När vi åkte från Malmö med färjan till Köpenhamn var Hedlunds dåvarande hustru med och tog avsked av oss och vad jag har förstått skiljde de sig strax därefter.

Det var min första flygresa och det var med blandade känslor jag gick ombord på JAL-planet. Planet var specialchartrat för de europeiska lagen så ombord fanns redan en mängd karateka från hela Europa. Flygresan gick som väl var bra och när jag lämnade planet sa jag till flygvärdinnan som stod vid utgången att det var väl att det hade gått bra. Hon log och sa att det faktiskt brukade göra det.

Utanför flygplatsens utgång stod Kanasawa sensei med en mycket stor grupp karateka som gjorde
gyaku-tsuki med kiai för att ta emot oss.

Inför resan hade jag förberett mig väl med mina studier i japanska, vilket jag hade mycket stor nytta av, eftersom det inte var många japaner som kunde eller ville tala engelska.

De första dagarna bodde vi på ett mycket fint hotell fram till tävlingarna. Under dessa de första dagarna fick jag mycket god kontakt med Henry Larsson från Enighet, som Huggarn hade döpt till Apachen, och vi var ofta ute på stadens gator tillsammans.

Vid ett sådant tillfälle fick vi för oss att vi skulle uppsöka ett japanskt badhus och vi tog följaktligen en taxi och lät chauffören förstå att vi önskade besöka en dylik inrättning. Han körde oss utan problem till en större byggnad och förklarade att detta var ett av de bästa badhusen i Tokyo. Badhuset tycktes vara en del av ett större hotell.

Vi trädde in i huset och betalade en badavgift och blev visade till en hytt, där vi lämnades ensamma för att klä av oss. Vi gjorde så och öppnade sedan badhyttens skjutdörr och tittade oss villrådigt omkring. Ingen fanns i närheten för rådfrågning och de många skyltarna med japanska skrivtecken gav oss ingen vägledning, så vi begav oss iväg på egen hand för att hitta bastuavdelningen.

Vi kände oss litet fåniga där vi spankulerade omkring spritt språngande nakna utan att finna någon dörr som antydde var bastun var belägen.

Efter en stunds kringirrande hittade vi äntligen ett par svängdörrar tillverkade av rostfri plåt och vi kunde höra ljudet av slamrande badbaljor och de kvinnliga baderskornas tjattrande. Vi kände oss lättade och öppnade svängdörrarna och steg in. Sorlet innanför dörrarna upphörde och ersattes av några enstaka fnissande.

Vi hade under vår nakna promenad irrat bort oss helt och hållet och hamnat i ett stort restaurangkök som tillhörde byggnadens hotellavdelning. De japanska kokerskorna fnittrade förtjust när de såg våra storvuxna västerländska kroppar och de ropade på sina kolleger i kökets övriga utrymmen.

Till slut kom köksmästaren själv fram till oss och bugade artigt och förklarade på någon sorts engelska att vi hade kommit helt fel och att han antog att vi i själva verket var badgäster och vi bekräftade att så var fallet. Han gick då och hämtade ett par grytlappar som vi fick låna för att skyla oss med.

Köksmästaren ledsagade oss tillbaka genom diverse korridorer och vi mötte en grupp amerikanska hotellgäster. Vi försökte verka obesvärade fast situationen var i högsta grad pinsam.

De tappade hakan när de såg vår lätta klädsel, men till slut hamnade vi på rätt ställe och kunde återlämna våra små diminutiva plagg till den vänlige köksmästaren som väste artigt när han lämnade oss. Grytlapparna blev antagligen souvenirer bland den kvinnliga kökspersonalen i restaurangköket.

Under samma vistelse i Tokyo besökte Henry och jag en bar med servering för att där svalka oss med en Asahi-öl. Vid bordet bredvid oss satt två attraktiva japanskor och avnjöt en stor glass. Vi kom i samspråk med tjejerna och hade en trevlig pratstund. Den goda ölen gjorde mig själv både pratsam och generös, så jag erbjöd mig att betala deras glass. Efter en stunds diskussion om detta kom källarmästaren själv fram till oss och ville att jag skulle bekräfta att jag skulle betala tjejernas nota. När detta var avklarat tog tjejerna adjö och lämnade lokalen. När Henry och jag själv skulle betala vår öl fick vi alltså in tjejernas nota och kunde med förfäran notera att de i själva verket hade avnjutit en fullständig måltid med både förrätt, huvudrätt och en glass till efterrätt. Vår nota mångdubblades och jag själv skämdes över min barnsliga frikostighet. Henry och jag hade telefonkontakt med varandra under många år och vi talade alltid om våra upplevelser i Tokyo.

I kata-tävlingen fick jag själv representera Sverige i individuell kata. Det blev dock ingen finalplacering. I lag-kata framförde det svenska laget Tekki nidan, men vi var inte samtränade, eftersom vi tillhörde olika klubbar och vi gick inte vidare.

Ted Hedlund tävlade då fortfarande för Sverige och var den som lyckades bäst genom att komma på andra plats efter 4-5 förlängningar mot den elake Tanaka. Huvuddomaren var Nakayama själv. Båda kombattanterna var märkbart tagna av den hårda och långvariga kampen. I sista förlängningen skulle första träff gälla och Tanaka fick in en träff som gav wazaari och vann därmed.

Dagen efter tävlingen var det en stor utomhusfest för alla tävlingsdeltagarna och det bjöds på japanska läckerheter samt sake och Asahi-beer. Under festligheterna var det Leif Almö och jag själv som höll ihop och vid slutet av festen råkade Nakayama gå förbi oss och han kände omedelbart igen oss från vårt första möte i Milano. Han kom alltså fram och hälsade på oss och sa att han förstod att vi var svenskar. Vi imponerades av hans goda minne. Han till och med vinkade åt oss när han lämnade oss. Leif och jag tyckte att vi borde bjuda hem honom för att fira jul med oss och att han kunde vara tomte för våra barn. Vi var inte helt nyktra under dessa tankegångar.

Frampå kvällen blev Enoeda på sitt sedvanliga gemytliga festhumör och bestämde att alla deltagande lag skulle ställa upp med ett framförande på en provisorisk scen. Att tacka nej var ju otänkbart, så alla lagen, som kom från alla världens hörn, började diskutera och förbereda sig för någon form av scenframträdande.

Det svenska laget enades om att Leif Almö, Leif Söderberg och jag själv skulle framföra en sång, men vår sångrepertoar var ytterst begränsad och Leif Almö föreslog att vi skulle sjunga den traditionella Gubben Noak, vilket vi också gjorde när det blev vår tur. Vi framförde stycket med den inlevelse som vi kunde uppbringa, men det blev inte trestämmigt, utan däremot i tre olika tonarter och var och en med synkopering efter sin egen uppfattning. Enoeda skrattade och slog ut med armarna på sitt välkända sätt och utropade ”no points”. En del landslag gjorde faktiskt överraskande bra insatser på scenen.

Efter tävlingarna var vi tre lag som gjorde en rundresa tillsammans med Kato. Gruppen bestod av det tyska, danska och svenska landslaget.

Eftersom Ted Hedlund hade kommit på andra plats hade han fått en mycket stor pokal att bära på och han fick för sig att jag skulle bära den åt honom under denna rundresa. Jag tog faktiskt hand om bucklan mellan några stationer, men överlämnade den sedan åt Hedlund och sa att han fick bära den själv om han ville ha med den till Sverige. Han skrattade faktiskt och tog bucklan och gav den direkt till en av deltagarna från Enighet.

Vid ett tillfälle var vi svenskar och danskar ute på en sightseeing tur med Kato och när vi gick förbi en stolpe med något anslag fick han för sig att man kan göra jodan mawashi-geri utan uppvärmning och dristade sig att göra en kontrollerad spark högt upp på stolpen. Vi hörde alla när hans byxor sprack och han tog sig där bak med båda händerna. Detta utlöste av naturliga skäl ordentlig uppsluppenhet i sällskapet. Sparken fotograferades av Leif Almö och jag fick sedan en massa bilder från vårt besök i Tokyo, där även sparken fanns med. Alla dessa bilder och många andra från tidig Zendōkai-tid satt jag in i ett fint album och la ner på en stol i vår dōjō, när vi hade flyttat in verksamheten till Norra vägen. Albumet kom till flitig användning, men en dag var det bara försvunnet och jag har sedan aldrig sett till det. Någon stal det antingen för att själv använda albumet, eller också, enligt Lauras teori, stals det av någon tjej som på avstånd var mycket förtjust i Snaf, som fanns avbildad i många sammanhang, och inte i mig konstigt nog.

Vi kom så småningom till den stad där Kato hade studerat, nämligen Fukuoka. Vi blev inkvarterade i ett kloster uppe på ett berg en bra bit utanför staden. Vi bodde där några dagar under genuint japanska förhållanden och det gnyddes en hel del bland deltagarna. När vi blev serverade torkat sjögräs skickades det över till mig, som gärna åt det, kanske mest för att imponera, men även för att jag i unga år hade varit vegetarian.

Vi hade där en landslagstävling där det japanska universitetslaget ingick. De storvuxna västerlänningarna gick hårt åt de småvuxna japanerna och framförallt Ted och Burra gjorde väl ifrån sig. Jag minns faktiskt inte hur resultatet av tävlingen blev.

Vid ett tillfälle fick Kato för sig att jag skulle göra kata Jitte som en sorts uppvisning. Jag var helt oförberedd på detta och när jag gick fram till platsen hade jag glömt att ta av armbandsuret. Som väl var upptäcktes detta genast av den danske landslagsledaren Burra, så han ropade åt mig: ”klogen Roy, klogen Roy”. Jag drog av mig klockan och singlade den tvärs över golvet till Burra, som tog hand om den.

Jag gjorde kata Jitte och fick artiga applåder från de japanska deltagarna i universitetslaget. I Japan fick man inte lära sig högre kata förrän vid höga bältesgrader och japanerna blev imponerade av att jag ”kunde” en så hög kata.

Under denna resa besökte vi även Kyoto och fick beträda de visslande golven i en gammal samurai-borg. Golven var avsiktligt konstruerade för att vissla när man gick över dem för att varna för inkräktare.

När vi återkom till Tokyo var det ännu en stor världstävling där de flesta deltagarna från VM var med. Vi blev inhysta i den gamla olympiabyn, som då var ganska nergången, och där vi fick bo i en sorts logement. Kvällen före tävlingen gick vi ut på staden i en grupp som bestod av Kato, Ted Hedlund, en gammal skotte som inte var med och tävlade, och jag själv. Kato tog med oss till en kombinerad bar och restaurang och beställde fram en mängd sake i bamburör och en stor mängd ölflaskor. Han drack själv en liten klunk sake och lämnade oss sedan och sa att han bjöd oss på allt detta. Vi drack på sedvanligt sätt stora mängder av dryckesvarorna. Under tiden kom jag i konversation med bartendern, som var imponerad av att jag kunde så pass mycket japanska. Han berättade på japanska att hans stora intresse var bergsklättring och han utgick från att jag inte gärna kunde känna till ett så ovanligt ord. När han förklarade omständigheterna så förstod jag att det handlade om just bergsbestigning och jag sa att han förmodligen menade yamanobori, vilket ord jag konstigt nog hade memorerat. Han blev oerhört förvånad eftersom han hade utgått från att ordet skulle vara obegripligt för mig och därför beskrivit det med andra ord och med hjälp av gester.

Vi fortsatte att dricka och ville sedan äta och blev då placerade vid ett bort och bartendern hämtade över resten av den ansenliga kvantiteten av dryckesvarorna. Vi åt sukiyaki under fortsatt pimplande och blev efterhand ordentligt påstrukna. Efter mycket om och men kom vi med hjälp av en taxi så småningom tillbaka till vårt boende.

Vi mådde då ganska dåligt och skotten och jag själv var tvungna att flera gånger under nattens lopp besöka toaletten. Hedlund mådde också dåligt, men dock inte på riktigt samma sätt som jag själv och skotten.

Hur det gick på den avslutande stora internationella tävlingen minns jag inte, bara att den inte räknades som ett VM, eftersom detta redan hade skett några veckor tidigare.

Jag besökte JKA huvud-dōjō vid ett tillfälle och tränade ensam utan sällskap av några av de övriga svenska deltagarna. Jag höll på att göra upprepningsövning i kata Empi, där jag gjorde benlyftet och språnget fram till den låga kosa-dachi-ställningen och gjorde den efterföljande vändningen med gedan-barai bakåt.

När jag höll på som bäst kom det in två av de högsta från det japanska laget, den ene var Tanaka sensei och vem den andre var har jag glömt. De ägnade en stund åt mina förehavanden och efter en stund sa den ene av dem då till den andre ii desu ne, som betyder bra. De visste inte att jag förstod vad de sa, men jag tog till mig av berömmelsen.

Under vår vistelse i Tokyo hittade vi en svensk restaurang som hette Gamla Stan och som var berömd för svensk pyttipanna. Pyttipannan var dock gjord på oxfilé, vilket gjorde att den kunde ätas som en delikatess. Personalen var inte svenskar, utan japaner som hade fått utbildning i Sverige. Till maten kunde man beställa svenskt brännvin av många olika märken. Vid ett tillfälle hade personalen placerat sina brännvinsflaskor i kallt vatten för att få det lagom kylslaget. Vistelsen i vattnet passade emellertid inte våra svenska flaskor, utan det bar sig inte bättre än att etiketterna lossnade så att man inte kunde bestämma vilken sort som var vilken. Vid detta tillfälle var vi några svenskar som besökte restaurangen och när personalen förstod att vi var svenskar, fick vi det hedersamma uppdraget att identifiera flaskornas innehåll med de blöta etiketterna. Detta skedde genom provsmakning av de många olika sorterna och jag tror att de flesta etiketterna hamnade på rätt flaska, men det medförde även att vi som provsmakade blev kraftigt påverkade.

På samma restaurang träffade vi en annan kväll också en svensk magiker som uppträdde i Tokyo och vi fick av honom lära oss en minneskod som gick ut på att vi i sällskapet fick säga ett nummer mellan 1 och 15, men i total oordning. Trollkonstnären kunde sedan komma ihåg vilka som hade valt respektive nummer. Det fungerade så att han hade ett rimord för varje siffra som hjälpte honom och även vi kunde utföra detta sedan: 1 = fett, 14 = fyrtorn etc. Man kunde då föreställa sig personerna i samband med dessa rimord. Den som utförde konststycket såg då den som sa. 14 på ett fyrtorn o.s.v.

Vid denna tidpunkt tävlade Ted Hedlund fortfarande för det svenska landslaget. Danskarna hade dock uppfattat att Ted fortfarande var amerikansk medborgare och därför inte skulle få tävla i det svenska laget. Detta togs upp på högre nivå och Ted fick därefter inte längre tävla för Sverige.

17 Fortsatta träningsläger i Malmö, av Roy Andersson

Jag själv och de tidiga medlemmarna i Zendōkai reste nu till London varje år och varje sommar tränade vi i Malmö med Kato. Var det tjänligt väder tränade vi utomhus i Sibbarp. Vid ett av dessa tillfällen råkade Kato trampa på en jordgeting och reagerade våldsamt genom att hoppa omkring på ett ben och försöka dra ut otyget ur foten. Jag stod alldeles bredvid honom och tyvärr kunde jag inte låta bli att skratta, vilket retade honom enormt och han sa ilsket till mig ”don´t laugh”.

Vid ett annat tillfälle i Sibbarp gjorde Bosse något som inte behagade Kato och Bosse bestraffades med att få hoppa kråka runt en buske på ganska långt avstånd. Enligt Bosses egen beskrivning visade det sig att det inte var en buske, utan ett helt träd, vilket inte syntes på långt avstånd.

Kato lärde mig vid denna tidpunkt att man skall dra knäna inåt i kibadachi och att namnet syftar på att man rider barbacka på en häst. Man måste alltså knipa ihop benen och inte dra knäna utåt. Detta lärde jag därefter alltid ut i Zendōkai.

Vid ett tillfälle i Sibbarp fick Tom Otterdahl beröm för sin kibadachi och Kato sa ”best kibadachi of everyone, including black belts”.

Eftersom Ted Hedlund inte kunde svenska när han kom till Sverige, blev det så att jag alltid pratade engelska med honom, även när han senare hade ”lärt sig svenska”.

18 Från Oskarström till Halmstad, av Roy Andersson

Våra resor till Crystal Palace i London fortsatte med många deltagare från Zendōkai. Vid något tillfälle, troligen en höstresa, var jag inte själv med, men Bosse Anderberg hade åkt dit för att gradera sig till 4:e kyū. Sent på fredagskvällen ringde min telefon och jag fick på engelska klart för mig att det kom ett samtal från London och att jag förväntades betala detta samtal. Jag samtyckte, eftersom jag anade vem det var som sökte mig. Efter en stund blev Bosse Anderberg inkopplad och han förklarade att han hade klarat graderingen med bravur och att han hade gjort Heian godan helt perfekt utan att komma av sig en enda gång.

Vi var vid denna tid fortfarande verksamma i Oskarström, men 1975 flyttade jag in till min födelsestad Halmstad och Zendōkai lämnade Oskarström och träningen kom i gång i gamla sporthallen och klubben växte efterhand och en del av dem som började då tränar fortfarande, vilket även en del som började i Oskarström gör.

Vid denna första tid fanns det en annan klubb i Sporthallen som tränade i den s.k. boxarhallen. Vi fick vår tid efter denna klubb, som utövade Kyokushinkai-stilen. Bland dessa medlemmar fanns en viss Stefan Hagslätt, som stannade kvar och tittade på vår Shōtōkan-karate efter sitt eget träningspass. Efter ett tag gick han över till vår klubb och så småningom lade den andra klubben ner sin verksamhet och vi kunde då ta över deras tidigare träningstider.

När vi fortfarande tränade i boxarhallen fick vi ännu en ny medlem, nämligen ingen mindre än Bengt-Olof Larsson. Han inköpte en ny karatedräkt, men dessvärre brukade han hänga ut den i ladugården på den bondgård där han då fortfarande bodde hemma. Inte helt oväntat drog då dräkten till sig denna speciella lukt och några av våra medlemmar började sniffa och undrade vad det var som inte riktigt stämde. Efter ett tag kunde jag spåra källan till den misshagliga doften och fick också då förklarat för mig vilka omständigheter som medförde att dräkten luktade illa. Jag bad den skyldige att ändra på sina vanor i detta avseende och fick också i sammanhanget veta att hans yrke var skogshuggare och att hans hem var den ansenliga bondgården strax norr om Halmstad.

Det blev så att vi kallade Bengt-Olof Larsson helt enkelt för Skogshuggaren, men så småningom blev namnet förkortat till Huggarn och namnet blev välkänt i de flesta karateklubbarna i Sverige och även internationellt och på engelska kom hans namn att uttalas Hoggan.

Bild: Göran Nilsson visar här prov på god vighet på den gamla goda tiden på Norra vägen

Huggarn visade sig vara en överdrifternas man i många avseenden. Vid ett tillfälle skulle han följa med några av de andra medlemmarna i klubben till Lappland för utomhusvistelse. Han var väl medveten om att det ofta var myggplåga i denna landsända och hade tagit reda på att man skulle använda någon sorts B-vitamin som förebyggande medel. Han hade dock inte gjort sig besväret att ta reda på den lämpliga doseringen. Följaktligen inhandlade han ett lass B-vitaminer i bulk som han tog en näve av flera gånger om dagen. Han var förhållandevis motståndskraftig mot myggorna, men när han kom hem började han känna sig ovanligt dålig och konstig. Han gick till slut till en läkare som undersökte honom utan att hitta några egentliga orsaker. Doktorn frågade Huggarn om han använde någon typ av medicin, vilket Huggarn förnekade, men han sa dock att han tog B-vitaminer som ett kosttillskott. När doktorn frågade hur många tabletter han tog om dagen, kunde Huggarn inte svara på detta, eftersom han tog vitaminerna en handfull flera gånger om dagen. Doktorn trodde inte sina öron, men kunde i varje fall ställa en tillförlitlig diagnos och han sa att Huggarn omedelbart skulle upphöra med detta. Efter en tid var Huggarn åter i sin gamla form. Han hade också hört att svartpepparkorn var bra för någon åkomma som han trodde att han led av. När man åkte med Huggarn i hans bil låg det pepparkorn överallt och hela bilen stank av peppar.

De tidigare medlemmarna från Oskarström fick nu börja att åka in till Halmstad. När vi fortfarande tränade i boxarhallen var det en av de nya medlemmarna som tillkännagav att han inte trodde att yoko-geri keage skulle kunna användas i verkligheten. Precis jämte honom stod då Jan Schüler och när han hörde kommentaren gjorde han helt spontant en sådan spark som träffade den tvivelaktige mitt i solarplexus så att han vek sig till de övrigas förtjusning.

19 Min gradering till 2:e dan 1976, av Roy Andersson

Efter en som vanligt hård träningsvecka i Crystal Palace 1976 ställde jag upp för gradering till 2:e dan. Jag hade tänkt att utföra min dåvarande favorit-kata Bassai Dai som jag hade tränat intensivt. Precis före graderingen kom Terry O´Neil fram till mig och frågade vilken kata jag skulle gå upp med. Han förklarade då att reglerna hade ändrats och att Bassai Dai därför inte var godkänd till 2:e dan. Efter en kort betänketid föreslog jag kata Jitte och Terry O´Neil sa då att det var helt OK och noterade katans namn för godkännande av Enoeda.

Jag började därför värma upp med Jitte utan problem, eftersom det var en av mina tävlings-kata. Jag klarade av kihon och kata utan några större problem och när det var dags för kumite fick jag möta en ung och mycket stark person. Eftersom jag insåg att jag inte kunde mäta mig med honom i styrka samlade jag mig därför för att möta honom med aggressiv attityd och jag kämpade därför med ursinne. Efter några förlängningar avbröt Enoede vår kumite och förklarade sedan att vi båda var godkända.

Efteråt sa Steve Cattle att det var den bästa fight han hade sett mig göra och sa att han hade sett att jag hade träffat med flera mae-geri och gyaku-tsuki. Även de övriga deltagarna från Zendōkai som hade bevittnat det hela instämde, ibland dessa t.ex. Vasko Raskov, som fortfarande kommer ihåg detta.

Jag hade ont i revbenen på vänster sida efter den hårdhänta omgången, men tänkte inte närmare på detta. På lördagen efteråt gick jag ensam till Black Lion och drack i lugn och ro fem olika sorters starköl, vilket jag berättade för Snaf när jag sedan återkom till vårt hotell. Han blev mycket imponerad av detta, vilket gladde mig.

När jag sedan återkom till min träning där hemma dristade jag mig att göra armhävningar i ett rör som jag hade monterat under taket i min egen dōjō och skadan förvärrades och jag insåg att jag hade fått ett ordentligt revbensbrott under graderingen och fick ta det lugnt en ganska lång tid efteråt.

20 Zendōkai´s första dōjō, av Roy Andersson

Jag bodde vid denna tid på Norra vägen 13 och inne på gården fanns en ganska stor byggnad som för länge sedan hade varit Halmstads Mejeri med hästdragna mjölkvagnar som hade klapprat genom de stora portarna, men där det nu pågick någon form av bilservice.

1979 blev denna lokal ledig och jag förhandlade med hyresvärden om att få hyra lokalen för karateträning. Vi kom överens och de flesta medlemmarna i Zendōkai deltog i den stora ombyggnaden för att förvandla verkstaden till en dōjō. Här gjordes en hel del stora insatser av enskilda medlemmar och den som gjorde det allra största arbetet var Janos Kiskanyadi, som hade den rätta bakgrunden och han ledde arbetet med en synnerligen stor personlig insats. Han tillbringade största delen av sin fritid i lokalen och fick allting på rätt plats. Även yttertaket reparerade han och tjärade det, så att det till slut blev nästan helt vattentätt. Det behövdes även en hel del murningsarbeten och detta gjordes professionellt av Lennart Ankar, som var murare till yrket.

Vi kunde alltså lämna sporthallen och flytta in i den nya, fina lokalen på Norra vägen 13. Det var en stor lokal med två olika träningsrum, stora speglar, handräcke att hålla i, makiwara och sparksäckar. Bland dem som följde med från sporthallen till vår nya lokal saknades dock Slafko Jumrukovski, som heller inte hade deltagit i ombyggnadsarbetet med lokalen. Förklaringen till detta kom en tid senare, när Slafko sökte upp mig och talade om att han hade startat en egen klubb med namnet Heraklea. Han hade uppenbarligen gruvat sig mycket för detta samtal och han visade en enorm lättnad när jag gratulerade honom till hans initiativ och önskade honom lycka till. När Zendōkai lämnade sporthallen blev våra tider lediga och Slafko hade i god tid avtalat om att ta över dessa tider.

Vi hade en fin stång att stödja oss vid när vi gjorde många upprepningar med olika sparkar. Vid dessa upprepningar började vi med att göra 50 sparkar på vartdera benet och sedan fortsätta med att räkna ner med 5 varje omgång, alltså ca 600 sparkar.

När jag en gång tillämpade detta med mawashi geri måste faktiskt Hagslätt avbryta övningen och gå och sätta sig, trots att han ju var en vältränad tävlingsmänniska.

Bild: På Norra vägen var träning på makiwara obligatorisk

Zendōkai växte nu snabbt och vi hade många grupper, även barngrupper, som jag var motståndare till, men jag fick ge mig för de övrigas påtryckningar. Vi hade aldrig någon pröva på under viss tid, utan alla betalade direkt när de började.

Träningslokalen användes flitigt för fri träning och man kunde gå dit närsomhelst. Nyckeln hämtades utanför min dörr på 4:e våningen och hängdes sedan alltid tillbaka utan problem.

Jag hade nu publicerat min första bok, som var häftad och försedd med en spiral som höll ihop det hela. Jag kallade verket för Kompendium i Karate och de flesta som tillhörde klubbarna inom mitt revir köpte boken, som såvitt jag vet var den första karateboken på svenska. En av deltagarna i en av de lägre grupperna ville då köpa den av mig och frågade om han kunde få ett stipendium. Jag frågade varför han skulle få ett stipendium, vilket ju inte förekom i våra karatekretsar. Men han propsade på att han ville ha det stipendium som jag hade gjort och jag insåg att han faktiskt menade mitt kompendium.

Bland nybörjarna kunde man få höra många uttal av de japanska benämningarna och ett ganska roligt sådant var när en nybörjade uttalade kumite som kumait efter engelskt uttalsmönster.

Vi hade nu fått flera instruktörer i klubben och när Johnny Wickström ledde ett pass med gul- och grönbältesgruppen, ville han göra en noggrann genomgång av kata Taikyoku Shōdan. En av deltagarna protesterade då och sa att ”det är ju en gammal kata”. Yoshitaka Funakoshi försökte att utveckla denna kata under hela sin alltför korta livstid och han tyckte alltså inte att det var en gammal kata i samma bemärkelse.

Även Steve Cattle var ibland inbjuden till Zendōkai för träningsläger och till dessa kom det alltid många, även från andra klubbar.

Till del 21-26

Tillbaka till sidan Zendokai historia