Följande texter är ur originalskriften ”Hur Shōtōkan-karaten kom till Sverige via Karateklubb Zendōkai” Min tid med Karateklubb Zendōkai, Av Roy Andersson, grundare av Zendōkai.

Bild ; Sensei Roy Andersson till vänster, här på bild tillsammans med Sensei Rick Hotton vid besök hos Zendokai vårvintern 2018 (Peter Sehlin)

Texter publiceras med tillstånd av Sensei Roy Andersson. Allt eftertryck kräver tillstånd av författaren.

Förord, av Roy Andersson

I följande text nämner jag den japanska titeln sensei bara när namnet presenteras första gången, annars blir det för tjatigt. För att underlätta uttalet anger jag lång vokal med ett streck ovanför, vilket framgår av ovanstående rubrik. Jag skriver japanska ord och uttryck med kursiv, med undantag för sådana ord som är helt accepterade i svenska språket, t.ex. karate och budo. I mina skriverier låter jag alltid humor och självironi lysa igenom.

1 Hur mitt eget intresse för budo började, av Roy Andersson

Jag beskriver här hur olika tillfälligheter som har avlöst varandra till slut ledde till att Zendōkai bildades och vidareutvecklades.

Mitt intresse för budo-konsterna började redan i 11-årsåldern, alltså omkring 1945, när jag hemma hos en av mina barndomskamrater fick syn på den gamla ju-jitsu boken Jiu-jitsu Trix av Viking Cronholm. Det var barndomskamratens far som hade köpt boken och jag fick låna den på obestämd tid. Författaren hade faktiskt en sorts judo-dräkt när han visade sina tekniker och jag tyckte att det vilade någon sorts lockande mystik över det hela. Jag lärde mig de olika teknikerna efter bokens bilder och fick det faktiskt att fungera när jag testade det hela på mina oförberedda kamrater.

När vi kom in på 1950-talet hade ordet judo börjat dyka upp då och då i vissa tidskrifter och ibland med bilder och de vita dräkterna och svarta bältena fascinerade mig. Jag sökte efter litteratur, men lyckades inte hitta någonting förrän 1952, då jag seglade som enkel mässuppassare på en Ghorton-båt och i en engelsk bokhandel hittade en bok om judo, skriven av Yukio Tani. Illustrationerna var teckningar, men de var mycket välgjorda och motsvarade mycket väl fotografier. Mitt intresse för judo var nu etablerat och när jag under mina fortsatta seglatser besökte den japanska staden Kobe fick jag hjälp att hitta till en judo-klubb. Jag var då själv maskinbefälselev och tillsammans med däcksbefälseleven tog vi oss till klubben. Jag minns att vi till de närvarandes bestörtning klampade in med skorna på, men vi fick hjälp av den gamle judomästaren själv att placera vår skor i den därför avsedda skohyllan, som på japanska kallas för getabako. Mästaren själv bad sin främste elev att visa de kast som jag mycket väl kunde namnen på och jag minns fortfarande att ett av kasten var hane-goshi, d.v.s. fjäderhöftkastet, översatt till svenska.

2 Halmstads första budo-klubb, av Roy Andersson

Under en period då jag arbetade hemma i Halmstad startade jag upp den första ju-jitsu-klubben i Halmstad under namnet Shiroi Neko, som betyder Vita Katten. En reporter på Hallandsposten var turligt nog i den då nybyggda sporthallen och fick syn på våra förehavanden och gjorde ett reportage som troligen fortfarande kan hittas i HP-arkivet. Några av deltagarna var bl.a. Kennet Gyllerström och Hans-Åke Parmlöv. Vi tränade efter den bok jag hade inhandlat i England och fick till något som i varje fall påminde om judo och ju-jitsu. Jag använde en dräkt som min mamma hade sytt av ett gammalt lakan efter bilder på riktiga judo-dräkter. Jag hoppas att dräkten syns i det gamla reportaget och att någon energisk person kan spåra detta i HP-arkivet.

3 Första kontakten med karate, av Roy Andersson

Något år senare var jag åter till sjöss och hade bytt både fartyg och anställningstitel och tjänstgjorde som 4:e maskinist på Ostasiatiska Kompaniets M/S Burma. När vi kom till Yokohama frågade jag de japanska hamnarbetarna om det fanns någon judo-klubb i närheten. De var som typiska japaner mycket välvilliga och jag fick kontakt med en kraftfull judo-mästare som var 4:e dan. När han kom ombord visade han mig hur han kunde slå ett knytnävsslag rätt i fartygets bordläggning och han visade också vilka enorma valkar han hade på knogarna. Han sa vad det kom sig av, men namnet fastnade inte då i minnet.

Han hämtade mig i egen bil, som inte då var så vanligt i Japan, och vi körde först till en budo-affär där jag inhandlade min första judo-dräkt försedd med vitt bälte. När vi kom till klubben fick jag pröva mina tekniker mot de japanska eleverna och eftersom jag var betydligt större än de japanska motståndarna och faktiskt hade tränat någonting i stil med judo höll jag ett visst motstånd, men till slut lyckades en av de mindre japanerna slå mig i mattan med ett perfekt ippon seoi-nage-kast till alla de närvarandes stora förtjusning.

Efter träningen fick jag följa med mästaren till hans hem och blev där bjuden på den japanska nationalrätten suki-yaki som hans hustru tillagade vid bordet. Måltiden var minnesvärd och efter den trevliga samvaron körde min mästare mig ombord. Tyvärr har jag idag ingen aning om vad han hette. Dagen därpå hämtade han mig åter helt oväntat och tog mig till en bokhandel där de även sålde engelskspråkig litteratur. Jag fick där köpa min första karatebok, What is Karate, som var skriven av Masu Oyama sensei som utövade Kyokushinkai-stilen, vilket jag dock inte förstod förrän långt senare. Mitt budointresse utökades nu med den i västvärlden i stort sett helt okända kampkonsten karate.

När vi några veckor senare kom till Hong Kong gick jag till min favoritbokhandel på Nathan Road och hittade till min förtjusning ännu en karatebok. Den beskrev på ett utomordentligt sätt shōtōkan-karate, men det framgick inte av boken att det var just den stilen det handlade om. Bilderna var tecknade, men mycket instruktiva. Jag fann instinktivt att detta var den karate som passade mig och så blev det sedan.

Ungefär vid denna tidpunkt började jag att studera det japanska språket, inklusive det invecklade skriftspråket. Jag tog dessa studier på högsta allvar och lärde mig efterhand att någorlunda konversera på japanska och kunde även skriva 800 tecken, s.k. kanji.

Jag lämnade sjömanslivet för gott 1959 och återupptog då judo-träningen, men med inslag av karate. Jag lärde mig kata Taikyoku Shōdan och till viss del några av de övriga kata-formerna enligt den bok jag hade köpt i Hong Kong. Jag hoppas att denna unika bok fortfarande finns kvar i Zendōkais bibliotek, eftersom jag långt senare överlät alla mina böcker, de gamla smalfilmerna och en mängd videofilmer som jag hade införskaffat under årens lopp.

4 Judo-träning i Stockholm, av Roy Andersson

1961 flyttade jag till Stockholm och var då anställd som utländsk korrespondent på exportföretaget Birka Trade. Jag hade på min fritid utbildat mig till detta yrke, eftersom jag hade tröttnat på sjömanslivet och var mycket språkintresserad. Jag lärde mig efter hand engelsk, tysk och fransk handelskorrespondens och vidareutvecklade naturligtvis även svensk handelskorrespondens. Jag kunde faktiskt stenografera på fyra språk.

Eftersom jag då fortfarande studerade japanska ville jag ha tillfälle att utöva mina kunskaper. Jag ringde därför till japanska ambassaden och frågade om det fanns några japaner som bodde i Stockholm. Jag fick adressen till en japansk studerande som bodde på Karlavägen och en söndag gick jag dit och ringde på. En synnerligen småväxt japan öppnade dörren och jag berättade på japanska om mina studier. Han bjöd in mig och det visade sig att han bodde i ett stort rum tillsammans med en annan ung japan, som då inte var hemma. Rummet fanns i en stor lyxlägenhet och läget var på Östermalm. Han talade om att hans rumskamrat skulle flytta därifrån och att han därför behövde en ny rumskamrat, eftersom hyran annars skulle ha blivit för hög. Han frågade därför om jag kanske ville flytta in och bli rumskamrat med honom. Jag tackade omedelbart ja. Jag bodde då i ett litet hyresrum på Odengatan och jag sade därför upp mig med en månads uppsägningstid.

Någon vecka senare besökte jag åter min nyförvärvade japanske vän. Hans namn var Josef Kumada och hans västerländska förnamn hade han fått eftersom han tillhörde en kristen familj, vilket var mycket ovanligt i Japan.

När jag anlände till lägenheten fick jag även träffa den andre japanen, som då var i färd med att flytta därifrån. Ofattbart nog kände vi genast igen varandra, eftersom han hade blivit påmönstrad på M/S Sudan som salongsuppassare i Yokohama. Detta berodde på att man hade fått fler passagerare än vad en enda salongsuppassare klarade av. Jag kom fortfarande ihåg hans namn och tilltalade honom följaktligen som Shimoda-san. Han var mäkta förvånad att jag hade lärt mig japanska. Orsaken till de många passagerarna var faktiskt att det hade varit ett radioprogram som gick under namnet Karusellen där det förekom någon sorts tävling som en familj lyckades vinna och priset var en sexmånaders resa till Fjärran Östern med just det fartyget som jag då var maskinbefälselev på. Under resans gång lärde vi i besättningen känna den svenska familjen. I Yokohama togs ytterligare passagerare ombord, vilket alltså var anledningen till att Shimoda påmönstrades.

Namnet Kumada betyder Björnfält, vilket jag ibland kallade honom för när vi hade blivit nära vänner. Kumada studerade politik vid Stockholms Universitet och via honom kom jag att umgås i studentkretsarna. Läget på Karlavägen var helt perfekt för mig, eftersom kontoret där jag arbetade låg precis på Stureplan.

När jag kom till Stockholm anslöt jag mig först till en judo-klubb som drevs av en österrikare. Det var trevlig stämning, men den judo som där lärdes ut motsvarade inte den Kōdōkan-judo som jag ville hålla mig till. Efter en tid gick jag därför över till Gerhard Gosens klubb på söder i Stockholm. Det visade sig då att Gosen hade varit i Paris och tränat karate med Henri Plee och genom Gosen fick jag adressen till Henri Plee, som jag då ännu inte utnyttjade, jag behöll den bara för framtida bruk. Gosens egen karate inskränkte sig till att han kunde visa upp en hyfsad Taikyoku shōdan.

I den vevan kom jag nu över ännu en karate bok, nämligen Karate, the Art of Empty Hand Fighting, av Nishiyama och i den boken fanns det bl.a. en beskrivning av kata Heian Yondan. Jag hade frågat i Sandbergs Bokhandel om de kunde ta reda på om det fanns några engelskspråkiga böcker om karate och de kunde faktiskt spåra upp just den boken.

Till del 5-9 (aktiv från 25 mars 2018 kl 0800)

Tillbaka till sidan Zendokai historia