Karate betyder tom hand (kara = tom), (te = hand)
Karate kom ursprungligen från västra Indien någon gång under 800-talet e.kr. via en indisk munk som hette Daruma Taishi, även känd som Bodhidharma.

Bodhidharma var missionär och munk inom den buddistiska läran. Han bosatte sig hos några munkar i Shaolin-templet (Shorin-ji) som var beläget i de natursköna Songshanbergen i Hunan-provinsen. Shaolin-templet är ursprungsplatsen för zen-buddhismen.

Munkarna som levde för sin meditationsträning fick nu hjälp med att lära sig uthållighet och fysisk styrka. Genom sin religion var de förbjudna att bära vapen och kunde därför ur dessa övningar andligt och kroppsligt vidareutveckla ett obeväpnat stridsprogram. Flertalet av dessa stridstekniker återfinns i vissa former inom dagens karate. Stridsprogrammet anses vara grunden till olika system som innefattas även i Kung-fu eller Kempo. Denna metod spreds sedan över stora delar av Kina och kallades då Shorinji-Kenpo.

Från Shaolin templet förde sedan kinesiska buddistmunkar dessa tekniker till ön Okinawa där de utvecklades för strid mot samurajerna i den japanska ockupationsmakten. Där utvecklades även teknikerna till Okinawa-te (Okinawa handen), föregångare till dagens karate.

På 1200-talet förbjöds alla vapen för de lägre klasserna på Okinawa och på 1600-talet förbjöds alla vapen. Många som kom till Okinawa hade tränat krigskonster i Kina vilket gjorde att man började träna i hemlighet på ön. Man började använda olika jordbruksredskap så som skära, slaga, ris-stöt och stav vilket lade grunden till Ko-Budo, träning med redskap.

Karate-do är japanska och betyder den tomma handens väg. Med väg menas att karate är en av vägarna för att nå inre upplysning enligt zen-buddhismen. Karate utövades på ön Okinawa i hemlighet fram till tidigt 1900-tal. 1929 introducerades karate i Japan av Gichin Funakoshi. Karate spred sig sen ut i världen under 1940 och 1950-talet för att som först på 1960-talet komma till Sverige.